Förbudstiden (förbud mot sprit om ni varit helt borta på historietimmarna) var en riktig björntjänst USA gjorde mot sig själv. Det var spritsmugglingen som tillät den organiserade brottsligheten, mer känd som Maffian, att få ett riktigt fotfäste. När förbudet sedan upphävdes stoppade det inte organisationerna eftersom de då gjort sig en förmögenhet och kunde slå sig in på andra marknader. Maffian har framställts som glamorös, blodig, grym och hedervärd genom tiderna. Illusions Softworks senaste spel Mafia tar fram alla dessa sidor i ett realistiskt spel om 30-talets organiserade brottslighet.

Norman, en polisinspektör med en grov irländsk dialekt, äter lunch på ett av stadens café när en man plötsligt sätter sig ner framför honom. Norman känner igenom honom som en av stadens mest ökända gangstrar. Ännu mer förvånad blir han när mannen framför honom begär vittnesskydd och är beredd att berätta allt för att få Maffiabossen Salieri dömd. Norman börjar anteckna medan gangstern berättar om hela sin inblandning i maffian.

Gangstern är Tommy Angelo, spelets huvudperson. Under början av 30-talet var han en vanlig taxichaufför som precis tjänade ihop till sitt levebröd. Av en ren slump hamnade han mitt i en biljakt mellan två av stadens brottssyndikat. Under pistolhot fick han hjälpa två av gangstrarna att komma undan vilka sedan erbjöd honom jobb hos deras boss Salieri. Tommy hade inte en tanke på att ge sig i kast med Maffian men blev så illa tvungen att få hjälp av Salieri när gangstrarna hos det andra brottssyndikatet senare hittade honom. Efter åtta år är han en hårdför maffiamedlem som har ett flertal liv på sitt samvete.

Själva spelet består av livshistorian Tommy berättar för Norman. Man får spela de olika episoderna ur Tommys liv och emellanåt hoppar man tillbaka till caféet för att föra storyn vidare. Just storyn är så välgjord att det inte skulle förvåna mig om utvecklarna använt sig av professionella manusförfattare.

GTA3-likt, men ändå inte

För att förstå hur spelet är uppbyggt skulle man kunna likna det vid Grand Theft Auto 3. Spelet är uppbyggt kring en stad, minst lika stor som den i GTA3, där man kan röra sig helt fritt. Det dräller av andra bilar och fotgängare och även en och annan spårvagn kör runt i staden. Precis som i GTA3 så kan man stjäla bilar, delta i biljakter, bli jagad av polisen och massakrera stadens befolkning. Men ändå känns det inte alls likadant, och inte bara på grund av att det utspelas på 30-talet.

Verkligare

Mafia är nämligen mycket verkligare, och inte bara tack vare den underbara grafiken. Polisen kommer börja jaga dig om du kör för fort eller mot rött ljus. Till en början nöjer de sig med att ge dig böter, men försöker du fly och blir stoppad blir du istället arresterad. Till skillnad från GTA3 så dyker inte poliserna upp runt omkring dig när du är jagad, utan de måste verkligen jaga ifatt dig. Tyvärr är de ganska duktiga på det och det krävs att man lyckas tränga in dem framför en spårvagn eller något liknande för att komma undan. Uppdragen i Mafia är också helt annorlunda jämfört med GTA3 och utspelar sig ofta i inomhusmiljöer.

De första uppdragen handlar om att driva in pengar, sätta respekt i några lokala busar och stjäla bilar. Senare blir det dock klart mer avancerat då man skall avrätta diverse högt uppsatta personer, göra inbrott och till och med råna banker. Vad en del klagat på är att man efter uppdragen måste köra ganska lång sträckor mellan uppdraget man utförde och restaurangen där man håller till. Själv uppskattar jag det dock för att det ökar realismen ytterligare något och det är tacksamt att man inte bara hoppar mellan actionsekvenser som i många spel.

Underbara modeller

Grafiken i Mafia är riktigt bra. Detaljnivån är något av det bästa jag sett vilket skapar känslan av en nästan verklig stad. Men det som verkligen fångande min beundran är modellerna. Dessa, och framför allt deras ansiktsrörelser, är det bästa jag sett i något spel till dags datum. Det skapar en otrolig inlevelse i filmsekvenserna men även i själva spelet. Detaljnivån och den välgjorda grafiken skapar dock ett problem, det krävs nämligen en ganska maffig dator.

Kortlivat

Då Mafia saknar multiplayer så känns det tyvärr en aning kort. Det tar max några dagar att klara singleplayer-delen och även om vissa delar är roliga att spela om igen så ger det inte alltför mycket variation. Det finns dock något som kallas Freeride som låter en åka runt fritt i staden och utföra ett antal olika miniuppdrag. Tyvärr har även detta en begränsad livstid då man hellre föredrar den välskrivna storyn före planlöst bilåkande.

Slutord

Mafia bjuder på en riktigt välgjord upplevelse om 30-talets brottssyndikat. Utvecklarna har lyckats superbt med att använda grafik, ljud och detaljrikedom för att skapa en bra känsla i spelet. Tyvärr är spelet som tidigare sagt något kortlivat, men den underbara spelupplevelsen gör att det ändå är värt att införskaffa.

Testat på:

Athlon 1.52GHz
512MB RAM
Geforce3 64MB
Windows 2000

Skicka en rättelse