När Virtua Tennis 2 släpptes till Dreamcast hyllades det som en blivande klassiker och faktum är att det för många entusiaster fortfarande är ohotat på tennisspelstronen. Kan Virtua Tennis 3 göra något motsvarande? Vi har det både till Playstation 3 och Xbox 360 och upptäckt att de är närmast identiska, men att det finns en avgörande skillnad.

Virtua Tennis 2 tampas med klassiker som NHL 94, Sensible Soccer och Pro Evolution Soccer 4 på min lista över de bästa sportspelen någonsin. Renläriga tennisfantaster anmärker säkerligen på spelens orealistiska stil och dömer bort dem som överdrivna, men det är samtidigt det som gör dem så roliga. Sega sätter nämligen underhållningsfaktorn i främsta rummet vilket gör att realismen får spela en något mer undanskymd roll och detta gäller i allra högsta grad även i seriens tredje del.

Likt sina föregångare är Virtua Tennis 3 ett på ytan väldigt lätt spel med enkla kontroller. Endast tre knappar används för att slå till tennisbollen och utöver dessa är det bara den en av de analoga spakarna du behöver hålla koll på. Det är dock fel att kalla spelet för enkelt, för även om det går snabbt att lära sig styrningen ställer det desto högre krav på spelförståelse.

Klichévarning

- enkelt att lära, svårare att bemästra

Vill du få till riktigt bra slag måste du nämligen trycka på en av de tre knapparna i god tid innan bollen når dig. Ju tidigare du trycker, desto hårdare blir slaget och bara om du läser av din motståndares intentioner hinner du ställa dig i rätt position och ladda bössan. Tro mig när jag säger att detta är ett måste för att du ska lyckas utmanövrera din motståndare. Spelarna har en nämligen en omänsklig förmåga att kunna nå tennisbollen i de mest omöjliga lägen och det krävs ofta ett antal bra träffar i rad för att vinna en slagduell. Allt detta gör att Virtua Tennis får den eftertraktade egenskapen av att vara lätt att lära sig men inte lika lätt att bemästra och det är i mitt tycke spelets absolut starkaste sida.

Som alltid i serien är enspelarupplevelsen centrerad kring karriärläget. Här ska du klättra upp från rankingens 300:e plats till den första med en spelare du skapar själv från topp till tå genom att vinna turneringar av varierande svårighetsgrad. För att ha någon som helst sportslig chans att lyckas med detta måste du först lägga ner ett antal timmar på att träna, vilket du gör via en rad mycket underhållande minispel. Bland mina personliga favoriter finns bland annat bingospelet som tränar upp dina grundslag samt bowlingvarianten där du ska servra ner de överdrivet stora käglorna. Gemensamt för samtliga spel är att de förbättrar dina förmågor utefter hur mycket poäng du får samt vilken svårighetsgrad du väljer. Du kan alltså hela tiden välja en nivå som passar dig och fortfarande bli bättre, något som förmodligen är välkommet för de som inte gillar knepiga spel.

Federer och Nadal finns där

- men var är resten?

Turneringarna i sig är tyvärr inte riktigt lika kul, mycket på grund av att du hela tiden möter samma spelare. Av någon anledning har Sega nämligen valt att inte lägga in påhittade spelare för att fylla ut leden en aning. Nej här möter du hela tiden Federer, Nadal, Dementieva eller någon annan av de bästa spelarna i världen. Kanske är det för att jag är tennisintresserad själv, men det känns helt enkelt fel att möta och vinna över en katastrofalt dålig Federer i en grästurnering för de allra sämsta spelarna. Kan du undvika att tänka på detta finns det dock inte mycket att anmärka på, de datorstyrda motståndarna bjuder på habilt motstånd som stadig blir bättre och bättre.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse