Om det råder någon tvekan om att Enchanted Arms är ett japanskt rollspel så försvinner tvivlet när inledningsfilmen rullar igång. Både handlingen och dess framförande är nämligen precis så melodramatisk och överdriven som vi lärt oss att antingen älska eller hata. Den unga hjälten Atsuma är elev på en magiskola där han med sina vänner lär sig en simpel och svag form av magi. För 1000 år sedan var dock människorna kapabla till betydligt mäktigare krafter, bland annat att skapa "golems" som användes till slavar. Ni kan säkerligen räkna ut vad som hände sen - slavmaskinerna vände sig mot sina herrar vilket ledde till ett långt och blodigt krig. Till slut lyckades dock människorna fängsla de "devil golems" som ledde rebellernas styrkor men säg den frid som vara för evigt. Det tar nämligen inte lång tid förrän Atsuma finner sig i ett nytt krigs öga och, utan att veta varför, är världens enda hopp.
Från denna stund tar spelet med dig på en linjär resa fram och tillbaka mellan olika platser där du stöter på en rad motståndare som i gammal god stil slumpas fram. Givetvis träffar du även ett antal intressanta personligheter som följer med dig på ditt äventyr vilket verkligen behövs då det sällan tar mer än ett fåtal sekunder innan det är dags för en ny stridssekvens. Visserligen kan du använda någon av de golems du hittar, i Playstation 3-versionen finns det runt 130 stycken, men själv gjorde jag det alltid med viss motvilja.
Striderna avlöser varandra
- turligt nog är de riktigt underhållande
I och med att du kommer spendera mycket av spelets närmare 40 timmar i kamp mot allehanda fiender är det tur att en av Enchanted Arms största styrkor ligger precis där. Ett sex gånger fyra rutor stort nät delat på mitten utgör slagfältet och dina karaktärer tilldelas en sida som du sedan i tur och ordning ger order till. Nu ska jag inte komma här och hävda att det stridssystemet är strategiskt men det kräver mer än att trycka konstant på X-knappen. Alla attacker har nämligen olika mönster och styrkor vilket du måste tänka på för att klara av de svårare motståndarna.
Enchanted Arms var inget visuellt imponerande spel till Xbox 360 och detsamma gäller i allt högre grad nu när det släpps till Playstation 3. Det betyder inte att det ser sämre ut än Xbox 360-versionen, snarare tvärtom, utan det är måttstocken som helt enkelt blivit allt längre. Som alltid är de förrenderade sekvenserna vackra så det förslår och vissa effekter är tilltalande men varken spelets karaktärer eller miljöer imponerar. Ljudbilden följer samma linje med engelska röstskådespelare från helvetet, som turligt nog kan ersättas av de japanska originalrösterna, och musik som ligger där i bakgrunden utan att varken irritera eller glänsa.
Jag nämnde tidigare att Enchanted Arms till Playstation 3 i runda slängar har 130 olika golems, vilket är 30 fler än Xbox 360-versionen. Det finns även fler skillnader mellan versionerna där den mest positiva ur Sonymaskinens synvinkel är att antalet förrenderade filmsekvenser har ökat. Det finns även en krystad implementering av rörelsekänsligheten i handkontrollen sixaxis med vilken du kan få Atsuma att dansa, vilket bygger upp hans EX-mätare som i sin tur möjliggör specialattackare, men det är knappast något som gör spelet bättre. Samma sak fast tvärtom kan sägas om avsaknaden av Xbox 360-spelets onlineläge, jag saknar det i varje fall inte.
Bra
- men inte tillräckligt bra
När jag recenserade From Softwares Enchanted Arms till Xbox 360 var mitt omdöme att det var ett mer än okej rollspel stöpt i den mall som Square och Enix skapade för mer än 20 år sedan. När det nu anländer till Playstation 3 åtta månader senare är det övergripande intrycket detsamma men en skillnad finns. Det är nämligen betydligt svårare att rekommendera ett inköp då Playstation 3:s bakåtkompabilitet öppnar för en rad äldre men avsevärt bättre alternativ.
