Att spela The Golden Compass är som att äta mögliga bananer med rutten kolasås och skölja ned det med gammal utgången filmjölk.

Om du står och väger mellan att se filmen, läsa boken eller spela spelet så ska du definitivt inte - inte ens för en sekund - överväga att köpa The Golden Compass. Det här är ett spel som bara visar en sak: spelutvecklare ska definitivt inte tillåtas krogrundor innan de ska arbeta. Vad ska man annars tro om detta sorgliga bygge. Ett spel som kan avskräcka vilken fantasytokig spelare som helst från att ens vilja se åt plattformsäventyrgenren de närmsta tjugo åren.

Filmen och spelet baseras på första delen i Philip Pullmans serie His Dark Materials och där boken är engagerande och briljant är spelets historia om Lyra och hennes hjälpreda, isbjörnen Iorek, ungefär lika engagerande som ett mosat sömnpiller.

En björn och en flicka

Plus en sanningssägare i fickformat

"Lika vedervärdigt som att käka öronvax"

Efter att Lyra blivit bortförd från skolan och flytt från den elaka fulingen Marisa ger hon sig ut för att undersöka de mystiska barnförsvinnandena i norr. Lyra har med sig den gyllene kompassen, som egentligen är en sanningssökare. Vad man än frågar den kommer sanningen fram och jag önskar så att jag hade haft den gyllene kompassen innan jag tackade ja till spelet. Jag hade frågat: "Bör jag spela det här?" Och den hade svarat: "Det är mer givande att pilla sig i naveln."

Så vad är det för fel på den gyllene kompassen? Frågan är snarare om det finns något rätt med det här spelet. Så här dåligt får ett spel inte vara ens om det är baserat på en film. Stridssystemet med Lyra är uselt, det handlar mer om att fly undan striden än att faktiskt delta, även om du måste ge dig in i fighten ibland, men då menar jag väldigt sällan. Iorek däremot är en betydligt modigare stridis, även om det snabbt blir slentrianmässigt att blocka, fånga och slå om och om igen.

Iorek blir argare ju mer han slåss och när ilskan når en viss nivå kan en specialattack utföras. Denna är lika spännande som Ramlösa, typ. Det enda som är ännu tråkigare är de menlösa minispelen som man kastat in mitt i alltihopa. De måste klaras i en viss ordning för att övertyga din motståndare om att du inte ljuger. Låter sockersött och är precis lika vedervärdigt som att käka öronvax. Här har man tagit en fullvärdig story från filmen och manglat den så hårt att enbart smulor återstår. Det här är ingenting du vill ge din värsta fiende, jag lovar! Köp boken, se filmen men håll dig långt borta från spelet om du vill bevara din tro på mänskligheten, eller åtminstone på spelutvecklare.

Grafiken är ungefär lika modern som om det var utvecklat år 2000 - före Kristus. Karaktärerna lika välgjutna som trasiga pepparkakor och animationerna är så usla att jag funderar på att skicka glasögon till hela utvecklarteamet.

Den sjukt dåliga kameran ska jag nog knappast nämna för så mycket okvädningsord som jag har att säga om den skulle chefen vägra publicera. Det enda som faktiskt är bra är ljudet, som även om det inte är super är tillräckligt hyfsat för att jag inte ska störa mig, varken på röstskådespeleriet eller musiken.

Köp inte, snälla!

Behåll pengarna

Om det är något spel du ska bojkotta i jul så är det The Golden Compass. Dassigt gameplay, sugig grafik och en söndermanglad story med sega och slentrianmässiga stridsmoment. Det finns helt enkelt ingenting som motiverar ett köp, och skulle du råka få det i julklapp så kan du vara ganska säker på att tomten tycker att du varit riktigt elak.

Skicka en rättelse