Slå dig ned i baksätet och häng med ner på byn, FZ ger den senaste nyutgåvan av Segas vansinnesracer Crazy Taxi konstgjord andning.

Besökte du en arkadhall någon gång under det sena 90-talet är chansen god att du också rattat virtuell droska i de brandgula #Crazy Taxi-kabinetten. I en tid då myntmatade bilspel var synonyma med linjär landsvägskörning var idén närapå unik - plocka fritt upp passagerare efter tycke och smak och kör dem så snabbt som möjligt från punkt A till punkt B i en helt öppen stad. Ett drygt decennium efter ursprungslanseringen är spelet åter aktuellt då #Sega nylanserar titeln för Xbox 360.

Halvdant konverteringsarbete

Till skillnad från flertalet äldre tv-spelstitlar som redan finns att köpa genom Xbox Live Arcade har Sega inte nyttjat så kallad emuleringsteknik för att blåsa retrodammet av 2010 års version av Crazy Taxi, som utvecklats med den 10 år gamla Dreamcast-version som teknisk referens. Man har istället valt att skriva en ny version från grunden, direktanpassad för modern hårdvara. Grafikmotorn målar klanderfritt upp spelets amerikanska västkustmiljö i 720p-upplösning med 60 bilder i sekunden i 16:9-format (vilket kan jämföras med Dreamcast-utgåvans 3:4-format och maximala upplösning på 640 * 480 pixlar genom VGA-kabel). Trots att man haft alla förutsättningar i världen att introducera ännu fler förbättringar har Sega ändå i allt väsentligt lämnat originalspelets innehåll orört.

(ovan) Citrongula taxibilar i tidstypisk, palmklädd amerikansk västkustmiljö
(nedan) FZ:s "vomit comet" i aktion - kör som en biltjuv, belönas med mer dricks

Således är 360-utgåvans texturer lika lågupplösta som de var för 10 år sedan, taxibilarnas fysik en lika grov och komisk approximation av verkligheten som tidigare och styrningen lika oprecis som den någonsin varit. Trist kan tyckas, men å andra sidan har Sega varken utlovat eller ens antytt att man haft ambitionen att ge Crazy Taxi det ansiktslyft det både behöver och förtjänar. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig över den undfallenhet och slapphet man visar när man bemödar sig att ta varumärket till en ny hårdvaruplattform utan att samtidigt visa något riktigt intresse för den - i synnerhet när man börjat om på ett nytt, tomt blad. Det myller av Xbox Live-relaterad tävlingsstatistik andra spel erbjuder lyser med sin frånvaro. Spelets fantasilösa achievements ger intrycket av att vara pliktskyligt pålagda i efterhand och torde därför endast vara en angelägenhet för de mest rabiata poängsamlarna. Menysystemets tillhörande hjälpavsnitt är så motsägelsefullt och knapphändigt författat att jag i brist på ett övningsläge var tvungen att söka mig till andra källor för att få klarhet i hur stuntmanövrar fungerar och enligt vilka regler poäng delas ut.

Utan självklar retrostämpel

Trots att jag sedan länge har ett gott öga till Crazy Taxi har jag svårt att se nyutgåvan som något annat än en förevisning av tio år gammal spelteknik. Kanske är Crazy Taxis största problem dess relativa ungdom - det är för nytt för att kunna göra samma självklara anspåk på retroepitetet som titlar som #Mega Man och #Ghost n’ Goblins gör, men samtidigt tillräckligt gammalt för att ha åldrats märkbart. Crazy Taxi i vardagsrummet anno 2010 är helt enkelt inte samma intensiva, grafiskt polerade och nydanande spelupplevese som det var 1999.

Du som ändå är redo att sänka förväntningarna och fortfarande lockas av tanken att transportera digitala passagerare i en grovhuggen polygonbil som till sin väghållningsförmåga mer påminner om en ångvält än en taxi torde hitta ett par kvällars underhållning bakom den grälla grafikfasaden. Du som däremot förväntar dig en mer polerad spelupplevelse och dessutom tvunget skall köra konsoltaxi - lägg till en knapp hundralapp till de 90 kronor Crazy Taxi kostar och överväg istället en karriär i #Grand Theft Auto IV.

Skicka en rättelse