Mitt problem med #Epic Mickey är att jag gillar det mer för vad det vill vara snarare än för vad det faktiskt är. Som plattformsspel betraktat är det ganska händelselöst och lider av en försmädlig kamera. Det märks att Warren Spector aldrig gjort något avtryck i genren och det är också tydligt att han är ringrostig i sitt skapande. Mellan 1990 och 2004 var han med och utvecklade drygt 20 titlar. Men de senaste sex åren har han verkat i det tysta. Spelvärlden har förändrats och Spector har inte (gissar jag) velat följa med. Om det är bra eller dåligt? Det ska vi strax ta reda på.
En nemesis kan ha många ansikten. Möt Oswald.
Måhända har titeln begåvats med en alldaglig spelmekanik men i gengäld är det en storslagen kulturgärning. Epic Mickey lyckas beröra mig på ett känslomässigt plan. Jag har alltid sett mig som en fantast av Walt Disney och hans fina världar. Lite motvilligt tvingas jag erkänna att jag är den sortens pojke som rusade till biografen med andan i halsen för att suga i mig Aladdin, Lejonkungen och de andra skatterna från guldåldern på 90-talet. Men vad hände med de hjältarna som var stora när mormor och farfar var barn? Var tog de vägen?
Figurkyrkogården
Välkomna till Wasteland; en plats för bortglömda karaktärer signerade Walt Disney. Till stor del är den en slags spegelbild av vilket Disneyland som helst med sagolika slott och myllrande gator där du kan hitta figurer som Klasse Häst, Klarabella Kossa och samtliga av Svarte Petters olika gestalter. Det hade kunnat vara en ganska lugn plats där de övergivna filmstjärnorna kunnat leva i stillhet – om det inte hade varit för Musse jävla Pigg.
En dag irrar sig den berömda musen in i en trollkarls verkstad. Där får han syn ett magiskt modellbygge av en stad som – givetvis – är just Wasteland. Det ena leder till det andra och Musse råkar skapa ett monster med en förtrollad pensel och som om det inte vore nog spiller han thinner över den vackra stadsmodellen. När Musse flyr med svansen mellan benen har han inte bara upplöst stora delar av staden, han har också släppt loss ett skräckinjagande monster.
Går inte dörren att öppna? Men se då till att måla ditt ett kugghjul för bövelen!
Åren går och medan Musse blir firad filmstjärna kan vi bara föreställa oss vad som hände med den fördömda staden och de åsidosatta hjältarna. Men en dag hittar till slut monstret den lille muspojken och drar in honom i en trasig värld.
Vägval
Epic Mickey kräver tid. Stressar du dig genom äventyret missar du mycket av det säregna innehållet. Det är samtidigt på sin plats att hylla spelet för dess många olika vägar och lösningar. Istället för att leda oss längs en snitslad bana vädjar Spector att vi ska följa våra hjärtan och skapa det Wasteland vi vill se. I grund och botten handlar det om du vill måla världen eller lösa upp den med thinner. Bygga upp eller bryta ner?
Valen är ofta svarta eller vita. Därför tycker man att det borde vara enkelt att staka ut sin väg. Men riktigt så solklart är det inte. Även om mitt samvete skriker åt mig att reparera det Musse har förstört tar ibland nyfiken över. När jag ska laga en karusell åt en vaktmästare får jag veta att thinner kan resultera i oanade konsekvenser medan färg lagar det trasiga. Vad gör jag? Självklart väljer jag den busiga vägen och till min förtjusning ser jag hur karusellen får fnatt. Det dåliga samvetet över den förstörda attraktionen och den bedrövade vaktmästaren kommer att plåga mig i flera timmar efteråt.
På samma sätt tvingas jag ta ställning till om jag ska välta ett torn för att bygga en bro eller ta en längre – tillika mer moralisk – väg. Allting får konsekvenser. Ett litet troll som jag räddar tio minuter in i äventyret tackar mig många timmar senare när vi stöter på varandra ånyo. Fyra andra troll som jag lägger ner tid på att rädda hjälper mig med att öppna en tung stenport. Dessutom fixar de fram en skattkista som extra tack för hjälpen.
