De som läst på lite jämför Resistance: Fall of Man med andravärldskrigsspel som Call of Duty och Medal of Honor, men det är en bra bit från sanningen. För det första utspelar sig spelet 1951 och för det andra har Insomniac skrivit om historien så pass att andravärldskriget aldrig har skett. Fienden kommer alltså inte från ett Tyskland lett av en mustaschprydd österrikare utan rymdvarelser som kallas för Chimera. Från sin landningsplats i Sovjet har de krossat allt motstånd på sitt korståg genom Europa. Kontinentens enda land som fortfarande kan bjuda på motstånd är Storbritannien, men även de vacklar.
Amerikansk hjälte
- har vi sett det förut?
In träder en av få likheter med andravärldskrigsspel - den amerikanska hjälten. I Resistance: Fall of Man heter han Nathan Hale, är sergeant i den amerikanska armén och när spelet tar sin början har han ingen aning om vad han ger sig in på, något som han dock snart blir varse om. När Hale sätts in i York stöter han nämligen på hårt motstånd och trots att han lyckas slå sig igenom staden tar det stopp då en svärm av ondsinta kryp blir för mycket. När han vaknar upp är han den enda överlevande, faktum är att han är den enda som någonsin överlevt en attack från dessa små kryp som smittar sina offer med Chimera-viruset. Viruset har dock inte varit helt utan effekt, det har i själva verket gett honom vissa egenskaper som gör honom till Englands, Europas och troligen även världens sista hopp.
Nu börjar uppnystandet av en förvånansvärt intressant historia, där vi får reda på mer om Chimera och vad som driver dem, samtidigt som en rad nya frågor kommer upp som inte nödvändigtvis besvaras. Under kampanjens dryga tio timmar bjuds du också på en bra blandning av actionsekvenser som i ena stunden utspelar sig på stora och kaotiska slagfält för att i nästa ta steget in i klaustrofobiska korridorer där ett oroligt lugn råder. Självklart och tyvärr bjuder Fall of Man även på de numera närmast obligatoriska fordonsscenerna som sällan är särskilt underhållande. Det är de inte heller här så trots att de ger spelet en viss variation känns de rätt poänglösa.
All variation är dock inte av ondo och särskilt inte när det kommer till de olika typer av Chimera som finns - de går nämligen hela vägen från små kryp till gigantiska monster. Nu ska jag inte lura någon genom att påstå att de alla är nyskapande eller unika. I vissa av fallen är det inte särskilt svårt att se var Insomniac hämtat inspiration ifrån, dock är det aldrig tal om några billiga kopior utan de kan hela tiden stå på egna ben och slå tillbaka. Just deras förmåga att bjuda på motstånd är något av en bergochdalbana. Mycket beror självklart på svårighetsgraden du väljer och för de som har en gnutta talang är "Hard" det enda vettiga alternativet, speciellt om du spelar det tillsammans med en vän.
Vapen vapen vapen
- Insomniac lever upp till sitt rykte
De som kan sina spel vet att Insomniac kan det här med annorlunda och roliga vapen - de ligger trots allt bakom Ratchet & Clank-serien. Detta är något som verkligen märks i Resistance: Fall of Man och vapnen är en av dess största tillgångar. Alla vapen i spelet är visserligen inte nydanande, det finns exempelvis både en hagelbrakare och handgranater, men jämfört med den stora massan av förstapersonsskjutare finns det en antal intressanta skapelser.
Redan det första Chimera-vapnet Bullseye bjuder på en intressant egenskap. Vid första anblicken skjuter den iväg "vanliga" plasmakulor, men om du lyckas träffa en motståndare med den sändare som är vapnets andra "läge" blir kulorna målsökande och de kan således skjuta runt hörn och annat bråte. Längre fram i spelet får du även tag på Auger som kan skjuta genom väggar. Inget unikt i det, men lägg därtill att skotten förlorar fart men ökar i kraft för varje vägg samt att du kan skapa en kraftbarriär med det andra skjutläget och du har ett mycket användbart vapen. Detta var blott två exempel och det är allt som får plats i recensionen, men tro mig då jag säger att det finns flera vapen som verkligen höjer underhållningsvärdet.
