Med en sådan filmisk inledning, ackompanjerad av de omisskännliga trumpeterna, är det svårt att inte komma i stämning redan under spelets första minuter. Vito Corleone klappar mig på axeln och förklarar med raspig röst att dagen för hämnd kommer, när tiden är mogen kommer han att kalla mig till sig. Men till vilket pris?

I klassikerns bakhasor

- via ett par omvägar

Spelet utspelar sig parallellt med Mario Puzos välkända familjekrönika, som förevigades av Francis Ford Coppolas mästerliga hantverk. Den övergripande handlingen bör därför vara bekant för de flesta och som spelare sicksackar du mellan betydande händelser såsom mordförsöket på gudfadern, kidnappningen av Tom Hagen och så vidare. Som nybrusten knopp på familjeträdet måste du bevisa vad du går för och till en början har du bara dina nävar som övertalningsförstärkning. Ju mer respekt du tjänar, desto högre klättrar du i näringskedjan för att slutligen stå högst upp.

Respekt får du genom att utföra uppdrag - som till exempel kan bestå av rena mord, utpressningar eller transporter - och genom ett nivåsystem kan du utveckla din karaktär inom två olika områden. Den skjutglade satsar allt som "Enforcer" där du kan få bättre sikte och hårdare slag medan den fredlige lägger erfarenhetspoängen inom "Operator" för mer hälsa och utvecklat sinne för affärer. Ju mer du spenderar inom ett specifikt område desto bättre bonus erhåller du.

Inget nytt under solen

- men den går i en ny bana

Upplägget och innehållet är identiskt med den version som släpptes förra året till en rad plattformar, och som erhöll godkänt betyg när vi testade det till Xbox och pc. Det som motiverar ett nysläpp är den uppdaterade kontrollen som drar nytta av det rörelsekänsliga styrdonet till Nintendo Wii. Med wiimote och nunchuck i händerna är det du personligen som delar ut knogmackorna och dänger in butikspersonalen i kassamaskinerna när de inte vill betala skyddsarvode. Handgemänget sköts med olika logiska slagrörelser och även siktet kan detaljstyras när du vill skjuta någon i knäna inför en vänlig pratstund om lojalitet. Utan att ha prövat de andra versionerna vågar jag slå vad om att inlevelsen får rejäl medvind av den fysiska delaktigheten i din handlingar på skärmen. Rörelserna känns aldrig påtvingade utan som en naturlig förlängning av styrkors och knappar, vilket en del av de första Wii-titlarna misslyckades radikalt med.

Inget grafisk underverk

- fantasin är din bästa vän

Nintendos spelmaskin är långtifrån lika kraftig som konkurrenternas och det märks tydligt på grafiken. Personligen har jag under mina timmar med The Godfather inte stört mig på att miljötexturerna ser ut att komma från tidigt 2000-tal och att endast ett fåtal hus per kvarter går att gå in i. Det är långtifrån lika snyggt som The Legend of Zelda: Twilight Princess men här har du å andra sidan bara laddningsmoment inför de många mellansekvenserna. Den totala känslan av i spelsammanhang bra röstskådespelare, engagerande story (som förvisso åker snålskjuts på minnen från filmerna) och en levande stad där brott även begås när du inte är i närheten är väldigt bra.

The Godfather: Blackhand Edition är ingen revolutionerande titel, kalla det Grand Theft Auto: Mafia Stories om du vill, men spelet lånar av de bästa och tillför en mycket engagerande kontroll. Letar du efter ett actionspel och kan använda din fantasi till att se förbi den ibland fula fasaden är du välkommen in hos familjen Corleone.