Med ett tjugotal dator-, tv- och mobiltelefonspel bakom sig behöver spelets ninjutsutränade sköldpaddskvartett knappast någon närmare presentation. På samma sätt behöver egentligen inte heller Teenage Mutant Ninja Turtles till Xbox 360 någon mer ingående beskrivning. Orsaken är enkel - det följer i alla hänseenden mallen för hur ett licensierat actionspel förväntas vara.
Lättsam plattformsaction
- enkelt avklarat på en kväll
Att utvecklaren Ubisofts studio i Montreal inte ansträngt sig mer än vad man behöver står klart redan efter några minuter. Bakom en story som löst bygger på filmens handling - ond skurk hotar världen med sköldpaddorna som enda motstånd - döljer sig ett synnerligen linjärt plattformsspel. Du som är bekant med Sonic-seriens senare titlar torde snabbt känna igen dig - spring längs med hustak och kloaker från fixerade kameravinklar och undvik att falla ner i avgrunder. Svårare än så är det inte.
Faktum är att Ninja Turtles är ett av de i särklass lättaste titlar jag någonsin satt tänderna i. Spelet är om möjligt än enklare att ta sig genom än det hårt kritserade King Kong (även det ett i raden av licensspel). Avsätter du en helkväll har du med lätthet hunnit ta dig genom den handfull bossfajter, de 16 banor och de filmsekvenser spelet innehåller - och dessutom fått alla 1000 så kallade achievement points som en väl devalverad bonus. Varför Ubisoft dessutom valt att helt utelämna val av svårighetsgrad begriper jag inte - särskilt inte när spelets europeiska åldersmärkning (12+) flaggar för tonåringar som yngsta målgrupp.
Inte ens de hundratals strider som med jämna mellanrum avbryter sköldpaddornas gatuakrobatik erbjuder något riktigt motstånd. Av handkontrollens tjugotal knappar används fyra - förvisso i sig själv inte skäl till kritik, men likväl ett uttryck för hur trivial spelmekaniken är. Genom att hamra attackknappen reduceras samtliga fajter - inklusive de sällsynt lätta bossstriderna - till ett tröttsamt irritationsmoment.
Trots varumärkets bärande pelare (fyra skojfriska ninjor som lever och jobbar under läromästaren Splinters överinseende) kan bara en spelare åt gången ta sig an Ninja Turtles. För att ändå kunna dra nytta av kvartettens individuella vapen och specialförmågor kan man i en handvändning byta sköldpadda genom en knapptryckning - en designmässig nödlösning som känns ansträngd, fantasilös och dessutom svårmotiverad. Såväl Xbox 360 som övriga format spelet är utgivet till kan hantera upp till fyra joypads - varför då helt utesluta ett flerspelarläge?
Skämd sköldpaddsoppa
- budgetspel till fullt pris
Det enkla svaret är att Ninja Turtles i allt väsentligt är ett hafsverk. Visst - frånsett ett AI-system som lämnar en del att önska är det i teknisk mening inget större fel på spelet. Några regelrätta fel saknas, bilduppdateringen är jämn och handkontrollen är trots sitt enkla upplägg välfungerande. Icke desto mindre har utvecklaren valt att göra det lätt för sig genom en sällsynt linjär design, rudimentär grafik, förrenderade sekvenser direkt lånade från biofilmen och helt oinspirerande strider.
Ubisofts brist på engagemang i sitt eget spel syns med generande tydlighet. För den femhundring Ninja Turtles till Xbox 360 kostar får du fyra rödörade vattensköldpaddor på Blocket samt pengar över till torrfoder. Det du måhända förlorar i spänning har du garanterat igen i livslängd.
