Grisblodet har flutit på Iphone i ett års tid, och i dagarna drar slakten igång på Playstation 3. Vi testar en fullvuxen version av den finska indiesuccén.

Kan 12 miljoner spelare ha fel? Jo då, åtminstone enligt mina subjektiva tolkningar. När jag hoppade på #WoW-tåget för ett par år sedan var jag full av lust och upptäckarglädje. Äntligen skulle jag bli en del av den där ”inre kretsen”. Men jag blev ganska snabbt åksjuk och valde att kliva av på nästa station. Självklart bitter över att inte ha förstått hemligheten bakom #Blizzards monstersuccé.

”Vadå WoW?!”

Nu tycker ni säkert att jag är jättekonstig. Vad har världens största MMO för gemensamma nämnare med ett harmlöst litet pusselspel från Finland? Först och främst är det knappast särskilt harmlöst – grisar dräps som flugor. Dessutom är #Angry Birds en stormakt i all sin litenhet. 12 miljoner har laddat ner det från App Store (se där lika många som spelar WoW) och ska vi räkna med alla format som tillkommit med tiden hamnar vi på hisnande 50 miljoner. Galet! Och frågan jag ställer mig är självklart: kan 50 miljoner spelare ha fel? Läs vidare så får ni se.

Konceptet är lika välkänt som enkelt. Grisar har stulit fåglarnas ägg vilket resulterar i arga fjäderfän. Hämndaktionen sätts in omedelbart och fåglarna ger sig ut på grisjakt. Och där har vi grundpremissen. Spelmekaniken är ungefär lika lekande lätt att sätta sig in. Med vänster spak drar du ut en slangbella och när du släpper den far fåglarna iväg i en hiskelig fart mot grisarnas befästningar, vilka är rangliga konstruktioner av trä, glas och sten.

Feta fåglar kan slå hela grisvärlden med häpnad.

Det är ett spel där fysikmotorn spelar huvudrollen vi har att göra med, och visst är det underhållande att panga grisar. Men är det ”50 miljoner”-roligt? Tveksamt. Ska jag jämföra det med något annat än WoW – vilket vore på sin plats – ligger #Boom Blox närmast till hands. Där har vi också en betydande fysikmotor och block som ska pangas ner. Skillnaden är att det spelet har omväxling. I Angry Birds är banorna lika som bär och samma grisar ska spetsas. Det säger sig självt att också de vidrigaste svinen blir tröttsamma att jaga i längden.

Pippi på kamikaze

Det hjälper en del att fågelfäna kommer i olika färger. Till en början finns det bara röda att nyttja, men ju längre spelet fortskrider desto mer avancerade fjäderbeklädda vänner får du. De blå kan dela sig i flera, vita släpper explosiva ägg och svarta kör kamikaze-style och självdetonerar. Och det är bara ett axplock. Det ska också tilläggas att nivåerna blir mer avancerade och då också mer underhållande av bara farten.

Angry Birds är roligt. Men när belöningarna är få och variationen allt annat än frisk orkar jag bara med det i små doser. Det är kanske det som är meningen också. Till en stationär konsol kommer spelet inte till sin rätt. Jag kan helt klart se tjusningen i att plocka upp det på bussen och lira ett par banor på väg hem från jobbet, men att göra det samma på Playstation 3 känns inte rätt. Då är det fint att du också kan spela det på din PSP – om nu någon fortfarande gör det, det vill säga.

Skicka en rättelse