Det är fortfarande många som påstår att det inte går att spela FPS på konsol, trots att försäljningssiffrorna bevisar motsatsen. Förmodligen kommer inte dessa personer övertygas av F.E.A.R. som nu portats till Xbox 360, men det är å andra sidan deras förlust.

När Xbox 360-ägare, ett år efter att det släpptes till PC, äntligen får chansen att ta sig an Monoliths skräckshooter F.E.A.R. bjuds de på i stort sett samma spel. Även om det kanske inte låter alltför positivt så är det faktiskt inget negativt i sig. F.E.A.R. var trots allt en av 2005 års mest hyllade titlar till PC och den står sig fortfarande bra i den hårdnande konkurrensen, detta tack vare sin blandning av intensiv action och nervkittlande skräck.

I F.E.A.R. får du träda in i rollen som den färskaste rekryten i First Encounter Assault Recon, en specialstyrka som handskas med paranormala fall som de normala insatsstyrkorna inte riktigt klara av. När spelet tar sin början kastas du utan pardon in i ditt första uppdrag i vilket du ska likvidera Paxton Fettel. Paxton är försökskanin i ett experiment där målet är att en telepatisk officer ska kunna styra en hel armé av klonade soldater utan att använda mer än sina tankar. Föga förvånande har dock experimentet slagit fel. Paxton har blivit galen och använder nu sina klonade soldater för sina egna ändamål. Vilka dessa är blir klart under spelets gång och jag undviker därför att gå in på dem i recensionen, men jag kan säga så mycket att handlingen bjuder på en hel del intressanta vändningar.

Action med det där lilla extra

- i bästa John Woo-stil

Det enda som krävs för att inse en av storheterna med F.E.A.R. är att avfyra ett vapen och se vilken förödelse de åstadkommer. Skotten river upp stora hål i betongen, kroppar slits itu och när dammet till slut har lagt sig möts du av en närmast kuslig tystnad. Många spel har försökt, men frågan är om något kommit lika nära en actionfilm i bästa John Woo-stil. Känslan av att vara i något av den kända Hong Kong-regissörens alster blir än mer påtaglig när du upptäcker att du kan utföra ett antal närstridstekniker. Dessa är visserligen inte något att rekommendera för alla situationer, men det är en härlig känsla att som en sista desperat åtgärd träffa med en hoppspark när vapnet måste laddas om och fienden kommer allt närmare.

Om läget skulle bli för prekärt kan du också använda dig av dina övernaturliga reflexer som ger det möjligt för dig att gå in i det som kallas för "bullet time". Nu är det här knappast någon ny företeelse men här görs det på ett ypperligt sätt. Att se det kaos som eldstriderna normalt orsakar fast i slowmotion är en härlig upplevelse som bara blir starkare av att du nu kan se skotten vina förbi dig i bästa Matrix-stil. Funktionen är dock inte bara där för syns skull utan den ger dig också ett viktigt övertag, vilket i F.E.A.R. är mycket välkommet. Spelets AI bjuder nämligen på ovanligt hårt motstånd, speciellt om du väljer att skruva upp svårighetsgraden. De klonade motståndarna är inte sena på att samarbeta för att förbättra sina odds och det är inte heller ovanligt att de utnyttjar spelets fysik för att välta möblemang som sedan kan användas som skydd.

Skräckinjagande

- utan monster

F.E.A.R. är dock mer än bara action, det är även en titel som försöker skrämma livet ur dig, vilket den lyckas riktigt bra med. Anledningen till framgången beror främst på att Monolith har valt en annorlunda väg än den som vi stött på i många andra förstapersonsskjutare. Istället för att försöka spela på dina nerver via läskiga monster och överraskningsmoment, som ofta är på tok för förutsägbara, lyckas F.E.A.R. på ett subtilt sätt bygga upp en oroväckande stämning tack vara psykologiska trick som synvillor och röster från ingenstans. Det innebär nu inte att det spelet saknar överraskningsmoment utan snarare att dessa blir än mer skräckinjagande när de väl sker. Ljudet är också fantastiskt hela vägen igenom men trots att ljudeffekterna imponerar kraftigt och hjälper till att sätta stämningen på ett ypperligt sätt så imponerar Monolith främst med sättet som de använder avsaknaden av ljud. Nu låter det kanske konstigt, men jag har alltid tyckt att om det är något som är skräckframkallande i spel så är det när det är helt tyst och detta utnyttjas till fullo i F.E.A.R.

Den tekniska och artistiska biten i [/i]F.E.A.R.[/i] är i stort sett helt intakt från PC-versionen vilket innebär att vi har att göra med ett riktigt vackert spel. Speciellt är det effekterna och fysiken under actionsekvenserna som glänser men även modeller och texturer håller en genomgående hög nivå. Spelet har dock en svaghet som många säkerligen kan störa sig på och det är enformigheten. För även om grafiken är välgjord så bjuder den inte på mycket variation. Fienderna är kloner, så att de ser likadana ut får vi nog köpa, men miljöerna kunde ha varit mer fantasifulla. Nu är handlar det om övergivna kontorslokaler, lägenhetskomplex och fabrikslokaler som inte direkt bjuder på någon sprudlade färgpalett.

Som många andra moderna spel bör enspelarläget i F.E.A.R. hålla i runt tio timmar och sedan är du lämnad till att antingen spela igenom ett exklusivt bonuspuppdrag eller ta dig steget online. Bonusuppdraget är i sig ingen upphetsande historia utan sätter in dig i rollen som Holiday, F.E.A.R.-teamets ledare, när han ska eskortera en gisslan och tar under tio minuter att spela igenom. Flerspelarläget bjuder på lite bättre underhållning men innehåller endast tre högst traditionella spelsätt: Deathmatch, Team Deathmatch och Capture The Flag. Att även flerspelarläget använder sig av "bullet-time" ger det en viss attraktionskraft, men hjälper inte att höja det till några högre nivåer jämfört med andra spel i genren.

Frågan om du ska köpa F.E.A.R. till din Xbox 360 är egentligen rätt enkelt att besvara. Har du redan spelat det till PC finns det ingen större anledning att skaffa dig den här versionen. Om du däremot inte haft den möjligheten är det väl värt en investering. I min mening är F.E.A.R. den bästa förstapersonsskjutaren till konsol och den är ett för den som gillar en blandning av action och psykologisk terror.

Skicka en rättelse