Uppföljaren till 2008 års i särklass mest fasansfulla spel är här. Och allt är precis som vanligt, tyvärr.

Jag var ett par år sen till festen när jag upplevde #Dead Space i fjol, men det hindrade mig inte från att skrämmas sönder och samman. Varje spelsession präglades av ångest. Redan när jag såg titelskärmen fanns det en klump i magen och den fortsatte att växa för varje ny korridor jag äntrade och för varje hasande fotsteg som kom emot mig. Jag ville slänga handkontrollen, förtränga spelet och sätta mig i ett hörn och gråta. Men jag stod ut. Illamåendet fick fortlöpa och modet uppbådades för att öppna nya dörrar och möta nya demoner. När så mitt svettiga grepp slutligen lossade från kontrollen kunde jag inte bara konstatera ett sällsynt välgjort actionspel, utan den i särklass brutalaste skräck jag testat. Och då har jag ändå upplevt det mesta.

Rutschkana på det livsfarliga viset.

#Dead Space 2 har i min bok varit en mycket emotsedd titel. Visserligen är det ingen dans på rosor att följa upp skräckinjagande spel med devisen att det okända är det som skapar mest fasa. Men jag har ändå gillat vad jag sett och hört. Jag har också varit bra på att förneka den där lilla rösten i bakhuvudet, den som varnat mig för att de sista timmarna i originalet kändes många gånger tryggare än de första.

Same ol’ same ol’

Nåväl, nu är spelet här och rösterna i huvudet byts ut mot ren, skär fakta. Visst levererar Dead Space 2 på samtliga förväntade punkter. Äventyret är längre, nekromorferna är styggare och Isaac är lika träig i huvudrollen som sist. I en värld bestående av uppföljare torde receptet ”större, bättre och snyggare” vara ett framgångsrikt recept. Men i det här fallet känns lika bra bara likadant.

Jag vill inte skriva om ”nya fräsiga vapen” eller ”coola, slafsiga nekromorfer”. Men det är den enda vägen som står till buds. Det var verkligen inte den jag ville vandra, men EA ger mig inget val. Så... ”det feta vapnet som skjuter iväg sylvassa spjut är sjukt maffigt. Och extra häftigt är det att det går att elektifiera nekromorferna med samma spetsiga tillhygge som genomborrar och naglar dem mot den blodiga väggen. Och demonbebisarna! Wow! De kommer i flock, skriker, väser och är ett rent köttnöje att meja ner. Fett, skönt ös!”

Barnkär? Spela något annat

Och där kräktes jag lite i munnen. Jag kan inte ljuga för mig själv; Dead Space 2 är en besvikelse. Det är fortfarande bra, men inte längre bäst. Jag drabbas inte på samma sätt, klumpen i magen är på sin höjd utbytt mot en del ”hoppa högt”-ögonblick och nekromorferna känns som vilka slemmiga fiender som helst. För att tala klarspråk: jag upplevde Dead Space men spelar uppföljaren. Till spelets försvar ska tilläggas att det fortfarande är ett synnerligen intensivt actionspel med fina kvalitéer. Det räcker en bit för att döva skuffelsen.

Mannen, myten, muppen

Precis som det är tre år sedan originalet såg dagens ljus har också tre år passerat för Isaac Clarke. Han vaknar upp med minnesförlust (det ni!) på Sprawl, en gigantisk rymdstation – eller snarare stad – som cirkulerar ovanför en av Saturnus månar. Den här gången vill EA ge hjälten mer tid i rampljuset men efter tio minuter med Isaac framstår en träsko som en vassare förgrundsfigur.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse