Dead Space 2

Och trots att den, i sammanhanget, späda rymdstationen Ishimura är utbytt mot en metropol är det mycket som känns bekant. Utöver de praktfulla vyerna över de enorma komplexen som ibland skymtar genom fönsterrutorna är det samma korridorer, samma fiender och samma känsla som för tre år sedan.

Men ska jag bortse från igenkänningsfaktorn för en sekund (vilket förvisso är svårt) är det lätt att tycka om Dead Space 2 för sina många förtjänster. Att kapa lemmarna av nekromorferna är lika bisarrt underhållande som kontrollen är lättillgänglig. Isaacs många verktyg gör striderna mångbottnade och det är enkelt att se hur tjugo olika spelare kan hitta lika många olika spelsätt. För utöver de tio enormt varierade vapnen gör både kinesis och statis comeback. Den senare gör att du kan slöa ner fiendernas framfart betänkligt för ett ögonblick och kinesis kan användas för att plocka upp oåtkomeliga föremål. Till exempel kan du kvickt få fatt på en explosiv behållare och med enorm fart och kraft hyva in den i en hög med odöda motståndare. Inte fy skam.

Kick the baby

Det ska också sägas att utvecklarna gjort sitt bästa för att utöka galleriet av motbjudande nekromorfer – den här gången med inslag av småbarn. Hur motbjudande det än låter finns det också en synnerligen genuint myspysigt läskig känsla med att överfallas av ett trettiotal vilt rusande demonbarn i en mörklagd gymnastiksal. Först hör du de trummande ljuden av springande fötter och kvävda skrik någonstans i närheten. Därefter uppenbarar sig de första gestalterna. De kommer från alla skrymslen och vrår, och det blir vild panik när man ska parera motståndet. Ett unikt ögonblick i ett spel där man känner igen det mesta.

Ett annat inslag som förbättrats är tillfällena då Isaac flyger omkring i ett tillstånd av tyngdlöshet. I föregångaren hoppade han från golv till tak och vidare på väggarna. Den här gången kan du flyga omkring med total frihet och det är, helt i riktning med resten av spelet, lättkontrollerat. Dead Space 2 är också mer mångfacetterat i sitt upplägg och du återser färre delar av samma områden. Dramaturgin känns måhända igen men den bjuder på fler överraskningar. Jag skulle vilja påstå att det är ungefär samma byggstenar, men de har mejslat ihop dem på ett nytt sätt.

Det är svårare att sia om vad som komma skall men problemet är att när ”det” väl kommer känns allt som förut. I skräckgenren är det ett faktum som kan döda den största spelglädjen. Men jag kan, trots allt, omöjligen tycka illa om Dead Space 2. Under den välkända skruden döljer sig ett välutvecklat actionspel som under sina tio timmar ständigt underhåller. Ibland glimrar det till med fantastiskt välregisserade sekvenser där jag tappar andan av hänförelse. Problemet är bara att spelet inte drabbar mig längre. Ångesten lättar, nekromorfen blir som vilka monster som helst och jag tappar respekten för de klaustofobiska korridorerna. Det räcker nu.

Hej då, Isaac Clarke. Det har varit ett nöje, men jag vill aldrig mer se dig.

Det första spelet var ett äventyr helt och hållet anpassat för en spelare. Men i och med Dead Space 2 får vi ta del av ett fräscht multiplayer-läge. Tacksamt nog har utvecklarna tänkt till lite och bjuder oss på mer än bara en hög anonyma Isaac Clarkes som springer runt i samma korridorer och har ihjäl varandra. Matcherna utspelar sig på unika kartor mellan fyra människor, vilka har ett uppdragsbaserat mål, och fyra nekromorfer, vars enda syfte är att döda sina mänskliga motståndare. Självfallet är det de senare som står för innovationerna. Som de olika nekromorferna kan du klättra i taken, spy frätande syra, slita av huvuden och allt annat som ”myspysnekromorfigt” du kan tänka dig. Människorna bör hålla ihop för att ha en chans mot de slemmiga fienderna som kommer från alla vinklar vrår. Men var vaksam, det är vansinnigt lätt hänt att slinka med plasma cuttern och skära huvudet av en medmänniska.