Tänk dig att du befinner dig i ett helt mörkt rum. Det är fullkomligt svart omkring dig och hur du än rör på huvudet så registrerar dina ögon ingen förändring – en känsla som får adrenalinet att börja pumpa. I din hand har du en ficklampa som du plötsligt slår på, varpå du tyst som en mus försöker förstå vad det är du har omkring dig. Precis så börjar UbiSoft och Firaxors senaste spel Conquest: Frontier Wars. Du får bege dig igenom ett warphole i jakten på två andra systerskepp som försvunnit däri. Vad som väntar på andra sidan vet ingen.

Conquest är väl vad man närmast kan kalla ett halvisometriskt strategispel i 3D. Det har de flesta ingredienser som dess stora konkurrenter visar upp, men Conquest skryter faktiskt inte alls om alla funktioner som finns till bruk. Istället märker man efter en tids spelande små tricks som man i stridens hetta kan använda sig av, något som överraskar lika mycket som det glädjer.

Spelet är dock långt ifrån nyskapande. Det är faktiskt mer så att det i viss mån efterapar dess närmaste släkting StarCraft, som vi alla vet slagit igenom med en övermänsklig kraft. Skillnader finns självklart ändå från StarCraft, varför skulle man annars vilja köpa Conquest? Vi börjar med själva spelsättet. Conquest innehåller redan i första uppdraget, som är något av ett inlärningsuppdrag, så kallade warpholes. Åker du in i ett sådant för första gången så vet du inte vart du kommer eller vad som väntar på andra sidan. När du däremot väl tagit dig in öppnas det ännu ett slags spelfält som du kan befolka och du kan när som helst växla mellan det ursprungliga spelfältet och det nya genom en finurlig spelfältskarta i gränssnittet. Detta ger en helt ny slags dimension i detta strategispel, då det gör skäl för sitt namn i och med att du hela tiden måste fortsätta utforskningen av galaxen.

Kolonisation ett måste

Ett strategispel där man inte bygger någonting vore ju inte alls särskilt kul att spela, såtillvida man inte utformar det som exempelvis Ground Control. I Conquest gäller det att kolonisera, och det med klass. Här finns det planeter kring vilka man kan bygga olika strukturer. Saken är dock att det bara finns väldigt begränsat med plats runt varje planet och när den blivit full så är det bara att bege sig till nästa. Glöm bort allt vad du föreställt dig om rymdstationer som driver omkring i rymden, för i Conquest kommer du att bli överraskad av både ett och annat.

Trots att jag njuter av att spela StarCraft över LAN med mina vänner så tycker jag att spelet har en rätt dålig överblick, främst därför att det inte går att få högre upplösning. I vissa fall vill man gärna kunna slänga ett getöga på ett större område av skärmen samtidigt och här kommer Conquest 3D-vy in i bilden. Precis som i Ground Control kan man zooma väldigt, väldigt långt in, så nära att man nästan ser den lilla gubben i cockpiten. Zoomandet sker i realtid, så du kan ena stunden ha skärmen täckt av att mindre slag mellan dina trupper och fienden, varpå du snurrar några varv på mushjulet för att se nästan hela stjärnsystemet du nu befinner dig i.

Byggnationssystemet fungerar väl i princip som i alla andra strategispel. Du behöver vissa byggnader för att bygga vissa enheter och självklart måste också några enheter samla råvara. I Conquest har du, precis som i andra liknande spel, en slags gräns för hur många enheter du kan bygga. I detta fall krävs det både piloter (som kan ?utvinnas? ur planeter) och ?psi?. Lite synd är det att man inte kan bygga tätare kring en planet, då det inte dröjer länge innan du får enorma avstånd mellan din grundbas (där det allt som oftast står helst still) och basen framme vid stridsfronten.

Ett bra gränssnitt är en självklarhet för att ett spel ska slå igenom. Något som stör mig enormt är att den yta på rymdradarn som finns kring en enhet och ska markera dess synfält är helt svart. Med andra ord ser du inte ens en prick för den valda enheten, utan bara ett svart fält med ojämna konturer som rör sig längs kartan. Inte alltför sällan resulterade detta i att hela plutoner av rymdskepp glöms bort lite överallt på kartan. Det är inte alls en trevlig överraskning när man måste leta igenom fem, sex solsystem i jakten på det där sista rymdskeppet man lämnat bakom sig.

Grafikkraven obefintliga

Steget mellan 3D-vy och helt plan 2D-vy är enormt vad gäller krav på hårdvara. Jag må ha ett kraftpaket till burk med min 1.5GHz-processor och mitt Geforce3-kort, men Conquest flöt lika bra på min dator som på den P2-450 med Voodoo2 8MB som jag har här i närheten. Med andra ord behöver man inte alls något kraftfull burk, vilket öppnar möjligheter för i princip alla datorer köpta efter 1998.

Å andra sidan kan man väl knappast säga att grafiken är särskilt imponerande. Till en början känns den lite rymdaktig, men kom ihåg att rymden är tomrum, vakuum, absolut ingenting och därav så bör en bakgrund som ska likna rymden kanske inte vara rosablå. Helhetsintrycket försämras faktiskt rätt ordentligt av såväl den orealistiska färgsättningen som de oproportionella rymdfarkosterna och faktumet att alla planeter är lika stora. Nej, Conquest är faktiskt väldigt lätt att tröttna på om man inte har det engagemang som krävs. Spelet liknar för mig en relativt svårläst bok med en inledning så tung att bara de extremaste strategiälskare lyckas ta sig igenom den. När man väl är mitt uppe i spelet däremot så är det en upplevelse av nytänkande du sent kommer glömma.

På andra sidan porten...

Det börjar bli dags att summera Conquest som en helhet. Tänk dig att du samlar ihop alla moment som är populära från alla strategispel som finns på marknaden idag. Du sätter ihop dessa moment lite halvdant tills du får en helhet som kanske inte ser ut att vara mycket för världen men som vid närmare anblick har mycket mer att bjuda på än vad du först trodde. Ungefär så kan man beskriva Conquest. Blir du avskräckt när du installerar så är mitt tips att fortsätta lira. Det dröjer inte länge innan man upplever det hela som rätt roligt, fastän banorna är enformiga, musiken loopar och storyn känns knackig. Det är faktiskt väldigt kul i LAN också.

Jag är kluven. Det får bli en trea för det här spelet som är lika medelmåttigt och långtråkigt som det är jättekul när man väl kommit in i det. En svagstark trea skulle man väl kunna säga i ett rymdskepp under färden mellan två warpholes.

Testat på:

Intel P4 1.5GHz
256MB RDRAM
Geforce3 64MB
WindowsXP

Skicka en rättelse