Aliens Versus. Predator 2 (AVP2) är en titel som ger en tunghäfta. Inte bara bara för att det är lätt att snubbla på uttalet av speltiteln, det får en också att sitta med tänderna krampaktigt hopknipna. För det här är dett spel vars huvudsyfte är att skrämma brallorna av en...
Det hela utspelar sig någonstans mitt emellan filmepisoderna, i en framtid där människorna flyttat ut i rymden. För den som möjligen missat filmerna, består AvP-serien av fyra stycken skräckepos - och den skapades av inte helt okände Ridley Scott (Blade Runner, Thelma & Louise, Gladiator, Hannibal. mfl). Scott ville göra science fiction av vår rädsla för hemska odjur, och presenterade i den första filmen en slags suggestiv skräckupplevelse. När sedan uppföljaren kom, behöllactionregissören James Cameron (Xenogenesis, The Terminator, The Abyss, Terminator 2, Titanic. mfl.) den suggestiva stämningen, men han lade också till ett mera uttalat actionelement i skräcken. Det är ungefär här som spelet AVP2 tar vid.
Istället för att nöja sig med att enbart placera ut människor bland alla dessa H.R. Giger-designade utomjordingar, tyckte produktionsteamet bakom AVP2 att man kunde integrera en annan filmserie med liknande handling: Predator. Dessa filmer berättar historien om en jägarras från yttre rymden som kommer till Jorden för att jaga människor. Med dessa bägge filmserier som grund, har man en utmärkt skräckkompott att bygga upp stämningen och atmosfären i spelet med.
I början av spelet har man ett viktigt val att göra: Att bestämma sig för ras. Det går nämligen att spela både som Alien, Predator eller marinsoldat (människa alltså). Varje ras har sin unika uppsättning av vapen, och varsin kampanj innehållande olika uppdrag. Den ras som är lättast att hantera och känna igen är inte helt oväntat människan, men när man provat på de andra så inser man att de inte bara är där för syns skull.
I egenskap av predator har du tillgång till hela arsenalen från filmerna (samt ett par till). Det märks tydligt att filmbolaget jobbat hand i hand med Sierra/Monolith under produktionen av spelet. Allt känns igen - från minsta ljud till det sätt som predatorn ser världen på. Predatorn har nämligen fyra synlägen - en värmevy (där han ser värmesignaturer tydligt bland döda ting), en alien-vy (där han ser aliens tydligt), en predator-vy (där han kan se andra predators) samt en verklighets-vy. Varje perspektiv har sitt unika användningsområde, och värme-vyn fungerar t ex riktigt dåligt om man skall jaga aliens.
Mitt liv som Alien
När jag första gången skulle dra på mig kläderna (!) för att spela en alien, blev jag till en början ganska irriterad. För man märker snart att det känns ganska ovant. Aliens kan nämligen springa omkring i tak och på väggar med hjälp av sina klor som insektslikt grabbar tag i desamma. Dessutom rör sig en alien mycket snabbare än någon annan ras, så att springa och jaga någon kan ibland vara en riktig utmaning. Jag vet inte hur många gånger jag bara hoppat förbi mitt byte då jag var bergsäker på att jag skulle ta kål på det. Att spela alien kräver precision och finess, eftersom man inte har tillgång till några handeldvapen.
I singleplayer-läget följer du utvecklingen för en liten alien. Du startar som en nyfödd liten "face grabber", en slags korsning mellan spindel och en orm som har en enda funktion: att lägga ett ägg i en annan varelse för att detta ska kläckas till en fullvuxen alien. Man får faktiskt spela varje steg i denna utveckling, och den fasa man känner då man blir attackerad av de här varelserna (då man spelar människa) får man nu tillfälle att känna på från andra sidan. Jag riktigt skälver av glädje...
Marinkåren rycker ut
Som människa har du till en början inte tillgång till särskilt många vapen (bara en kniv och en pistol). Detta förklaras med att man är rookie (nybörjare) i marinkåren, och får göra skitjobben åt sina överordnade. Som människa får man väldigt lätt känslan av att vara liten och obetydlig när man rör sig runt i de gigantiska miljöerna - här har atmosfären från filmerna verkligen fångats på ett utmärkt sätt. Bland vapnen man har tillgång till hittar man allt som man kan önska sig - automatvapen med autosikte, granatkastare, eldkastare, raketgevär, maskingevär - listan kan göras lång. Varje vapen har olika typer av ammunition, exempelvis AP (rustnings-penetrerande), som används för att skjuta hål genom metall eller kevlarvästar.
Kampanjerna för de olika raserna är mycket underhållande - man hittar samma slags filmsekvenser som dyker upp i t ex Half-Life med jämna mellanrum (som när en alien sliter in en stackars forskare in i en ventilationstrumma).
De tre elementen som bär upp skräckkänslan är musiken, de laddade scenerna (en bomb tickar) samt överraskningsmoment (golvet slits sönder och fram hoppar en ilsken alien en meter framför en). Detta i kombination med att man ibland kan gå omkring i totalt ödsliga miljöer där det inte händer ett dugg, gör att man känner skräcken komma krypande. Första gångerna jag spelade, höll jag på att göra i brallorna; när jag gått omkring i stilla, mörka, tysta korridorer i tio minuter hör jag plötsligt i högtalarna - "you must've awoken something", varpå du bara ett ögonblick senare stirrar en dreglande tandradsprydd alien i vitögat.
Apropå musiken i det här spelet - den känns igen från filmerna. Musiksekvenserna löser av varandra i pompösa symfonivarianter (á la Star Wars) till de intensiva hektiska flyr-i-mörkret-på-en-öde-planet-och-man-tror-man-ska-dö-styckena. Det är inte så sällan man har hjärtat i halsgropen...
Lithtech håller ställningarna
Grafiken i AVP2 är byggd på Lithtech, en 3D-motor som har några år på nacken. Trots detta har utvecklarna lyckats klämma ganska så mycket ur den, både vad gäller bandesign och grafik. Grafiken, som stundtals är rent häpnadsväckende bra, har inga problem att mäta sig med dagens grafiska storheter som Max Payne och Quake 3. Att grafiken känns realistisk är något som verkligen bidrar till en närvarokänsla, något jag tycker glöms bort alltför ofta i ett spel. Dessutom är ingenting lämnat åt slumpen - allt hänger ihop. Om man stöter på en räls, beror det på att det dras vagnar på den - och mycket riktigt, en bit bort går det att urskilja en gruva med malmvagnar som väntar på sin last.
Logik är något man verkligen uppskattar när man sätter sig med ett nyinköpt spel. Om det saknas detaljer, eller spelet är fullt av buggar, är det risk att man tappar känslan för det redan innan man hunnit ge det en chans. (Hidden & Dangerous är ett praktexempel på ett kanonspel som föll just på detta). AVP2 stoltserar briljant i den här disciplinen, och jag har bara hittat ett fåtal element som någon kanske skulle kunna klaga på. Dock inget av den digniteten att man märker det om man bara sätter sig och spelar från början till slut.
Ruggigt - men för kort?
Multiplayer-läget då? De medföljande banorna är mycket välgjorda och passar väl för att blanda de tre olika raserna. Multiplayer-läget lyfter det här spelet ytterligare, och det går att vara upp till 16 spelare samtidigt. Det har kommit en del klagomål på att nätverksspelet är undermåligt, vilket jag inte själv haft något problem med - för mig har allt flutit på alldeles utmärkt, och nätverksspelen finns i de flesta kända DM-varianter.
Något som störde mig lite var att kampanjerna kändes en aning korta (jag spelade klart som marinsoldat på 9 timmar). Men om man börjar med att spela spelet på den högsta svårighetsgraden varar det nära nog för vecigt. Dessutom så kan man bara ta en ny ras med en helt ny kampanj, vilket ökar på spelets livslängd avsevärt.
Något som andra recensenter klagat på är att spelet kan vara för mörkt ibland, något jag tycker är löjligt att påstå. Till att börja med så ÄR det mörkt när det inte finns några ljuskällor (det är då man har mörkersyn-glasögon) dessutom så bidrar det ytterligare till stämningen i spelet när energin till lampan eller nv-glasögonen tar slut och allt blir kolsvart. Ögonblicket senare så blinkar det på rörelsedetektorn och mitt i allt mörker syns enbart ljuset av flammorna från ditt skjutvapen samt korta bilder av fienden...
Arrrgh!
Testmaskin:
Pentium III 700MHz@840MHz
512MB cas3 RAM
GeForce 2 MX400/32
Windows XP
Kommentar: Flyter utmärkt i 32bit/800x600