Att göra en uppföljare till det spelet som startade FPS-hysterin, är som när George Lucas gjorde uppföljaren till Star Wars trilogin; hur bra man än gör dem så lever de aldrig upp till förväntningarna. Return to Castle Wolfenstein har varit ett av årets mest efterlängtade spel och FragZone tar sig självklart en titt för att se om längtan var befogad.

Genom åren som jag spelat FPS-spel har man stött på det mesta. Man har fått kämpa mot genmanipulerade cyborgs, monster från underjorden och även en och annan gång mot andra världskrigets nazister. Return to Castle Wolfenstein är dock, på gott och ont, det första spel som låter dig slåss mot allt det ovannämnda.

Singleplayer

Det är kanske inte alltför konstigt att likheterna mellan Wolfenstein 3D och Return to Castle Wolfenstein är ganska få, då det hänt otroligt mycket på området sedan Wolf3Ds dagar. Inte minst så måste spel idag ha en någorlunda genomtänkt story. 'Skjut på allt som rör sig' går inte riktigt hem längre (med Serious Sam som undantag). De två likheterna mellan spelen är att man fortfarande kämpar mot nazister och att man börjar som fånge i Castle Wolfenstein. Man får börja med att ta sig ut ur fästningen, för att sedan försöka ta sig tillbaka till de allierade. Men ganska snart märker man att nazisterna inte nöjer sig med att utveckla nya pansarvagnar och stridsflygplan, utan håller på att skapa något mycket, mycket värre.

Att nazisterna sysslar med genmanipulation och använder sig av teknik som vår tids forskare hade tappat hakan för gör att storyn känns ganska långsökt. Att det sedan även tillkommer zombies och krigsherrar från flera tusen år tillbaka gör inte saken bättre. Jag hade själv föredragit en någorlunda mer verklighetsbaserad story, men visst har även den som finns en viss charm.

Multiplayer

Multiplayer-delen känns nästan som ett helt annat spel om man jämför med singleplayer. Det är även i multiplayer som spelet har sin stora potential. De mindre verklighetstrogna och för kraftfulla vapnen är borttagna, och de övriga vapnen har ändrats för att skapa balans. Return to Castle Wolfenstein kan sägas vara en blandning mellan Counter-Strike och Quake3. Taktiken från Counter-Strike och faktumet att man bara tål ett fåtal skott, blandat med de snabba striderna från Quake och möjligheten att respawna (i Wolfenstein kallat förstärkningar).

Det finns för närvarande tre olika spelsätt; Multiplayer, Checkpoint och Stopwatch. Multiplayer går helt enkelt ut på att de allierade och tyskarna möts, och ska båda utföra ett fåtal olika uppdrag. Oftast går det ut på att den ena sidan måste förhindra att en byggnad sprängs eller att någon artefakt stjäls, medan det andra laget då naturligtvis ska göra tvärtom. Det finns oftast ett flertal delmål på kartan, som t.ex. spränga hinder för att ta sig fram eller ta över flaggor för att laget skall få förstärkningar närmare slutmålet.

I Stopwatch ser uppdragen precis likadana ut, men skillnaden är att när ett lag utfört sitt uppdrag, så byter de sida och det andra laget får nu försöka utföra samma uppdrag, men måste göra det inom tiden som det första laget satte. Troligtvis det spelsättet som bäst lämpar sig för klanspel.

Checkpoint går ut på att det finns 5-6 flaggor på banan och de båda lagen sedan skall kämpa för att hålla så många som möjligt. Desto fler flaggor man har, desto mer poäng får man. Det lag med mest poäng när tiden går ut, eller det lag som lyckas ta alla flaggor, vinner.

Klasserna

Det finns fyra olika klasser i Wolfenstein, alla med sin egen utrustning och speciella egenskaper. För att man skall lyckas som ett lag så krävs det att alla klasser finns med. På vissa banor är några klasser viktigare, medan de kanske inte är lika nödvändiga på andra.

Soldat
Soldatens styrka ligger i en något högre hälsa än de andra, men framförallt i möjligheten att ha de mer kraftfulla och specialiserade vapnen. Prickskyttegeväret är utomordentligt bra på de stora öppna banorna, medan eldkastaren är riktigt elak i små trånga utrymmen. Raketgeväret tar lång tid att ladda om, men är ett bra verktyg för att rensa ut bunkrar och rum. Den bärbara kulsprutan tar ett tag att varva upp men funkar väldigt bra som support.

Läkare
Eftersom det inte finns några förbandslådor på banorna är det viktigt att ha några läkare med i laget. De har samma grundläggande vapen som de andra klasserna, men har även möjligheten att lägga ut förbandslådor och få nerskjuta kamrater upp på benen igen (så länge de inte är sprängda i bitar). För varje läkare i laget startar dessutom alla spelarna i laget med mer hälsa.

Ingenjör
Ingenjören är något speciell då den oftast bara behövs av det ena laget, eller ibland bara en bit in på banan. Deras viktigaste egenskap är att de kan lägga ut dynamit, vilket ofta krävs för att ta sig förbi hinder eller spränga upp slutmålet. Även om försvararna inte ska spränga upp något, så kan det ändå behövas en eller flera ingenjörer eftersom de kan desarmera bomber fienden lagt ut.

Löjtnanten
Även om det är viktigt med förbandslådor, så är det ofta minst lika viktigt med ammunition. Löjtnanten är kanske den viktigaste klassen eftersom den kan se till att de övriga spelarna i laget inte blir tvungna att använda sig av sin kniv. De har också tillgång till två av de mest kraftfulla vapnen i spelet, flygbombningar och artilleri. Genom att antingen slänga ut en rökgranat för flygplanen eller använda kikaren för att ge artilleriet koordinater så kan de kalla på ordentligt med eldkraft. Båda dessa kräver dock ett fritt synfält och kan därför bara användas utomhus.

Grafiken

Return to Castle Wolfenstein bygger på Quake3-motorn och grafiken håller därför en ganska hög standard. Vad de däremot har gjort ännu bättre är modellerna som är några av de bästa jag sett i ett FPS-spel. Ibland kan det till och med se konstigt ut då de extremt välgjorda modellerna inte riktigt passar in i den övriga miljön som inte är lika mycket förbättrad. Generellt är grafiken i Wolfenstein mycket bra, men ändå inte så tung att det krävs att man har all den senaste hårdvaran.

Slutord

Som tidigare sagt så är det väl nästan omöjligt att leva upp till förväntningarna folk har på spelet med samma namn som alla 3D-actionspels fader. Return to Castle Wolfenstein är inte så nyskapande som man kanske kunnat hoppats, men det gör det absolut inte till ett dåligt spel. Även om jag själv tycker att singleplayer-delen kunde varit bättre så är istället multiplayer-delen riktigt, riktigt bra. Ett klart rekommenderat köp, och kanske årets bästa FPS.

Testat på:

Athlon 1.52GHz
512MB RAM
Geforce3 64MB
Windows 2000

Skicka en rättelse