För snart tio år sedan släppte Infogrames ett spel som kanske inte skapade, men i alla fall satte måttstockarna, för vad man kan kalla skräckäventyrsgenren. 1992 kom nämligen Alone in the Dark. Spelaren fick ur ett nytt perspektiv, med fasta kameravinkla, lösa diverse gåtor och problem i en stor hemsökt herrgård. Två år senare släpptes uppföljaren, och bara ett år efter den kom nummer tre i serien. Men sedan dröjde det flera år innan Infogrames, till mångas förtjusning, sa att de höll på att utveckla ännu ett spel i serien med hjälp av DarkWorks. Men har de lyckats skapa ett spel som verkligen kan leva upp till sina föregångare, som numera har fått kultstatus?

I Alone in the Dark: The New Nightmare tar man ännu en gång rollen som Edward Carnby, en känd privatdeckare. En av hans bästa vänner, Charles Fiske, hittas död under ett uppdrag där Charles skulle undersöka familjen Morton och deras ö, Shadow Island. Edward Carnby åtar sig att ta över undersökningen, vilket egentligen är en ursäkt för att kunna undersöka sin väns död. Det var bureau 713, en hemlig organisation som till en början följde kommunistiska rörelser, men numera ägnar sig åt att undersöka det ockulta, som först gav Charles Fiske uppdraget. Denna gång skickar bureau 713 med en expert på indianska språk, nämligen Aline Cedrac. Precis som Edward så har Aline också egna skäl att ta sig till Shadow Island.

Skräckfyllt

Att göra ett bra spel som skall skrämma spelaren är inte det lättaste. Clive Barker?s Undying misslyckades något, då spelaren fick möta helt för många monster, spelet liknande mer ett shoot?em?up än ett äventyrsspel. Ett något roligare misslyckande är Alien vs. Predator som många tyckte var så skrämmande att de inte ens ville spela det. AitD (Alone in the Dark) har däremot lyckats göra en väldigt bra blandning mellan action och skräck. De har nämligen förstått att det aldrig är det man är rädd för som i sig skapar skräcken, det är väntan på det. Man kan ibland gå runt ganska länge utan att möta något farligt, men hela tiden byggs spänningen upp med hjälp av effekter, miljö, ljud och musik för att man skall vara på helspänn. De har dock sett till att ha tillräckligt mycket action för att spelet inte enbart ska bli en lång väntan på något enstaka monster.

Som en bok

En bra story kan i många fall skapa ett bra spel, men i fallet AitD (Alone in the Dark) är det något exceptionellt. Det dröjer inte länge innan det känns som man upplever en välskriven skräckroman. Man vill inte enbart spela vidare för att spelet är bra, men man vill hitta mer ledtrådar som förklarar historien bakom familjen Morton och den mystiska ön. Precis som med en spännande bok, kunde jag inte sluta läsa förrän jag avslutat spelet och fått trådarna att gå ihop.

Carnby och Cedrac

I början väljer man om man vill spela som Aline Cedrac eller Edward Carnby. Men det är inte bara huvudpersonen som förändras, utan karaktärerna har sina egna uppdrag. Även om man besöker samma ställen, så finns där en hel del variationer, vilket gör att spelet faktiskt räcker dubbelt så lång tid. Men när man väl har klarat spelet med båda karaktärerna, tror jag inte man kommer vilja spela om det. Nästan all tjusningen försvinner nämligen när man vet vad som kommer att hända härnäst.

Grafik och kameravinklar

Alla Alone in the Dark spel har haft den något udda spelvyn där man följer karaktären från stationära kameror. När man förflyttar sin karaktär så byts vinkeln för att den skall passa till situationen. DarkWorks har sett till att använda vinklarna på bästa möjliga sätt för att skapa en bättre känsla i spelet. Men främsta anledningen för den här sortens vinklar är att man skall kunna använda sig av fasta bakgrunder som inte behöver kunna röra på sig som i ett 3D-spel. Detta gör att utvecklarna kunnat för-rendera varenda scen i spelet, och därmed ha skapat en miljö avsevärt mycket snyggare, än den som finns i dagens förstapersonsspel. En annan imponerande grafisk detalj är ficklampsljuset som är väldigt verklighetstroget.

Det enda grafiska jag kan klaga på är att modellerna borde ha kunnat göras något bättre. De är absolut inte undermåliga, men med tanke på att motorn inte behöver hålla reda på en full 3D-värld borde de kunna vara mer detaljerade. Men då hade spelet säkert krävt mer än en P2 300 som är det nuvarande kravet.

Musik och ljud

Ljuden är ofta inte en avgörande faktor i ett spel, men undantaget är just spel som bygger på skräck och rädsla. AitD använder musik, men framför allt ljud, för att öka stämningen genom hela spelet. De spelar en väldigt viktig roll när det kommer till att bygga upp rädslan medan man väntar på att nästa monster ska hoppa fram.

Slutord

Jag är väldigt motvillig att ge femmor till spel, eftersom där nästan alltid är något jag tycker kunde ha förbättrats. Därför har jag intensivt försökt komma på några stor fel Alone in the Dark har, men har faktiskt inte lyckats hitta några. Visst finns där en del mindre saker man kan tycka försämrar spelet, men inget så allvarligt att det försämrar spelglädjen markant. Därför får faktiskt Alone in the Dark: The New Nightmare den andra femman jag delar ut till något spel. Det måste dock uppmärksammas att det får en femma för att det är ett väldigt bra äventyrsspel. Man måste gilla spel med en blandning av skräck, problemlösande och action för att det verkligen skall gå hem. Men som svar på frågan jag ställde i början: Infogrames och DarkWorks har till min förtjusning lyckats väldigt bra med att skapa en värdig uppföljare till de tidigare Alone in the Dark-spelen.

Testat på:

Athlon 1.2GHz
256MB RAM
Geforce2 GTS 32MB
Windows 2000

Skicka en rättelse