När jag fick reda på att jag skulle recensera Real War, började jag med att ta mig en närmare titt på vad för företag som stod bakom ett spel med ett så erhm... påhittigt namn. Till min glädje så visade det sig vara ett relativt okänt företag kallat Rival Interactive, som utvecklat stridssimulatorer för det amerikanska försvaret i ett flertal år. Som den skrivbordsgeneralen jag är blev jag genast intresserad då det kanske kunde betyda att jag äntligen hittat det verklighetstrogna strategispel jag så länge efterfrågat. Nu efteråt, kan jag dock konstatera att om USA skulle använt något ens i närheten av Real War för att träna sina generaler, hade Saddam Hussein haft ett sommarresidens i Kuwait vid det här laget.

Vad som slog mig i inledningen till spelet är att utvecklarna bakom Real War är några av de första som äntligen förstår att hotet mot världsfreden inte längre kommer från Ryssland eller Irak, men istället från organiserad terrorism. Vad som dock slår en lite längre in i spelet är att spelutvecklarna säkerligen inte alls förstått detta utan först blivit påminda halvvägs in i utvecklingen. De så kallade terroristerna i spelet har nämligen tillgång till en vapenarsenal som till och med Irak hade blivit avundsjuka på. Allt från bombplan, stridsvagnar, atombomber och stridsfartyg gör att det inte handlar om terroristbekämpning, utan snarare om ett regelrätt krig med lika kraftfulla parter.

Nästa faktor som gör att man undrar varför spelet ens lyckades ta sig utanför USA:s gränser är hur extremt amerikanskt spelet är. Det är inte det att inledningen förklarar hur världsfreden enbart hänger på USA och inte heller faktumet att det finns amerikanska flaggor överallt. Nej, det som gör att man verkligen blir spyfärdig är en skrikande amerikansk sergeant, tagen ur någon B-krigsfilm, som högljutt försöker beskriva uppdragen och dess mål.

Allt är dock inte botten med Real War då det faktiskt har en del innovativa faktorer som gör spelet någorlunda nyskapande. De har försökt lägga in en del realistiska faktorer som långdistansmissiler, stridsflyg med elektronisk störningsteknik, propagandaflygplan, hangarfartyg och en del annat smått och gott. Tyvärr så hjälper detta föga i singleplayer-delen som har andra allvarliga brister, inte minst A.I:n som är bedrövligt dålig. Datorn skickar ofta enstaka enheter rakt igenom dina baser och fortifikationer utan att de ens besvarar eld, då de är ute efter någon enhet längre bort. Likaså är singleplayer-uppdragen ganska tafatta; första uppdraget går till exempel enbart ut på att det kommer massa terrorister springande från alla håll och man kan i stort sett låta alla enheter stå på sina ursprungliga platser och ändå klara sig.

Det som räddar Real War från ett bottenbetyg är att det har stöd för multiplayer, och där kan faktiskt de något innovativa inslagen komma till sin rätt. Med mänskliga spelare på båda sidorna är det möjligt att utnyttja de smått realistiska funktionerna på ett bättre sätt än vad datorn lyckas med. Tyvärr har multiplayer-delen även den en begränsad livslängd då den ganska snart blir monoton.

Med tanke på Rival Interactives bakgrund så hade jag hoppats på ett strategispel med stark betoning på realism. Tyvärr blir det istället ett tafatt försök att skapa ett vanligt strategispel med ett fåtal misslyckade inslag av realism. Att det hela känns som propaganda för USA:s militärmakt gör inte heller saken mer angenäm. Även om Real War har en del innovativa funktioner så är det inte tillräckligt för att spelet ens skall få betyget godkänt, det finns så många andra bättre strategispel att välja. Vi får hoppas att Rival Interactive nästa gång använder sin yrkeserfarenhet på ett mer genomtänkt sätt.

Testat på:

Athlon 1.52GHz
512MB RAM
Geforce3 64MB
Windows 2000

Skicka en rättelse