Wrestling är en konstig sport. Eller ja, sport och sport, det är ju mer show, egentligen. Ett skådespel för den amerikanska massan där show alltid kommer i första hand. Men som tv-spel borde det ju göra sig riktigt bra? Ja.

Hoa-Hoa: Och vad kallas det där? En Super Flying Splash från the Top Rope Special, eller?
Bruno: Det där var en spark mot huvudet.
Hoa-Hoa: Jaha, men du har inget konstigt namn på det?

För mer än tio år sen var wrestling ett populärt inslag i TV3:s tablå. Jag, inklusive de flesta i min skola (jag har förstått att det var så i de flesta skolor) kollade på fenomenet och hängde med i WWF (World Wrestling Federation) och alla brottarstjärnor som ingick i federationen. Tatanka, "Rocket" Owen Hart och Ultimate Warrior var mina personliga favoriter, för övrigt. Och i Sverige fick du dessa wrestlingmatcher serverade med kommentarer från Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren och Bruno Arvidsson, och på köpet klockrena citat varenda gång i stil med det ovan.

   

Sedan dess har mycket förändrats. Hoa-Hoa är programledare för att halvtaskigt frågesportprogram, WWF heter numera WWE (Världsnaturfonden vann till slut en segdragen rättstvist om namnet, E står för Entertainment) och intresset i Sverige är lika iskallt som vårt klimat. I USA är det dock, av vad jag förstått, fortfarande lika hett som förut, och därför kommer också årligen tv-spel i genren. Det nyaste har jag alltså fått testa, WWE SmackDown vs. Raw 2008, och jag blev positivt överraskad.

Det är kul att slå kompisen

- men hur blir man vänner igen?

Spelet är nämligen förvånansvärt lätt att lära sig och spela. Greppen är många, i och med att de finns i tre svårighetsgrader och att styrningen sköts med den högra analoga spaken blir spelet varierat och enkelt på samma gång. Sedan är det rätt lätt att hänga med i hur du vinner - du spöar helt enkelt skiten ur motståndaren så gott du kan. Vilket ibland är lättare sagt än gjort. Men roligt är det. Särskilt om du spelar mot en kompis, jag och min skånske vän Patrik pratade inte med varann på flera timmar efter en hård - men ful - match. Sånt är alltid roligt.

   

Jag är även imponerad över hur stort WWE SmackDown vs. Raw 2008 är. Du får välja mellan ett femtiotal brottare i ett tiotal brottarkategorier och det finns massvis med arenor och platser att fajtas på. Karriärsläget är rätt häftigt - att träna, promota och brotta sig upp till den absoluta toppen i WWE är grymt kul, och får mig naglad framför PS3:an nog länge för att både vänner och familj ska bli oroliga. Tyvärr är dock vissa saker lite förvirrande (tidningsrubriker, managerns roll, om du är good eller bad guy) i karriärsläget, men det kan jag leva med. Men det är vad som drar ner spelets betyg något. Det är inget managerspel, direkt. Mer arkad.

Så mycket underhållning

- men var är djupet?

Eftersom jag fått kritik för att gnälla på ett spel (Conan) över dess kvinnofientlighet och inte tagit upp det i fotbollsspel (hmm...) kan jag väl nämna det nu också, så att ingen blir besviken. Ja, wrestlingvärlden har en kvinnosyn som inte är som det vanliga samhällets. Tjejerna är toksnygga, har stora bröst som de gärna visar upp, och brottas i minimala kläder. Så visst är jag upprörd, absolut. Men så ser tyvärr hela wrestlingvärlden ut. Deras syn på jämlikhet verkar vara att även låta lättklädda tjejer brottas. Så jämlikt kanske det är i alla fall, trots allt...

   

Att lira ett wrestlingspel är underhållande för en gammal ringräv (hajar du ordvitsen?) som undertecknad, men jag tror det krävs lite kunskap om fenomenet för att tycka det är så kul som jag gör. Du behöver veta vad en Bodyslam, Sharpshooter och Clothesline är. Eller vilka Bret Hart, Ric Flair och Undertaker är, för den delen. Gör du det kommer du få en hel del timmars underhållning med WWE SmackDown vs. Raw 2008.

Skicka en rättelse