Precis när du slutat skaka efter att ha sett filmen Hannibal så kommer nästa förskräckelse. Spelet Severance ligger på ditt skrivbord och en kraftig barbar med blödande sår, ett grymt grin och ett stort svärd visar tydligt vad detta spel handlar om. Ond och bråd död.

Man ska inte döma boken efter omslaget, det lärde min fröken mig redan i lågstadiet. Men i detta fall måste jag medge att man i princip förstår hur handlingen i detta spel är uppbyggd endast genom att se på framsidan. Via en mycket linjär story ska du ta dig fram genom horder av fiender. Det gäller att vinna eller försvinna, för den som förlorar en svärdstrid lever inte länge. När sedan alla fiender är avrättade möter du den slutgiltiga bossen varpå spelet äntligen är avklarat.

Nåja, vi ska inte göra det tråkigt för oss. Severance är faktiskt bra mycket djupare än så, och det förtjänar en mycket vidare förklaring. För vem som helst kan skapa blodspillan men bara få kan göra det med finess.

Redan vid starten väljs inriktningen av handlingen. Du klär dig i rollen som en av fyra karaktärer, var och en med sina egna fördelar och nackdelar. Barbaren är bäst på tvåhandssvärd, dvärgen gillar mest sköldar och yxor, riddaren föredrar kortare svärd med tillhörande sköld och älvan är den som bäst hanterar pilbågen av de fyra. Du väljer karaktär helt beroende på vad du själv känner för, och alla har de varsin handlingsgång. Dock korsars karaktärernas banor lite då och då, eftersom de alla i princip strävar mot samma mål.

Jag är inte onödigt brutal, jag gillar att kunna slåss och ändå kunna försvara mig. Mitt nästan självklara val föll på riddaren som med sin snabbhet, sin styrka och sin flinkhet passade mig som handen i handsken. Jag och Sargon (riddaren såklart) började nu vår resa för att återfinna våra män och för att en gång för alla återvinna friheten till folket.

Camera, lights, action!

Lämpligt nog för min del börjar detta spel med en träningsbana. I början av denna samling övningar tränas löpningsförmågan, och jag måste säga att de kontroller som används vid kontrollen av Sargon kändes lite rostiga. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det hela, men det var nästan som om det inte gick att göra mjuka rörelser. Hur som helst sprang jag vidare och nådde snart det rum där det var dags att pröva ut vapen.

Som jag tidigare skrev föredrar olika karaktärer olika vapen. Vissa vapen blir för tunga, andra blir för lätta så att karaktären blir för klumpig. Det finns tre nivåer av ”passandegraden” för vapnen, den första är de vapen som är specialiserade för någon helt annan karaktär. Dessa funkar knappt alls, utan bör endast användas som sista utväg då de är både långsamma och ineffektiva när de hanteras fel. En 150kg muskelknutte till barbar ska ha ett långt och vasst svärd, ingen trästav, så det så.

Steg två av passandegraden är de vapen som är anpassade för alla karaktärer. Dessa kan användas och har totalt 4 ”specialrörelser”. Egentligen är dessa inte särskilt speciella, utan det gäller höga anfall, låga anfall, utspel från vänster och utspel från höger. Fortfarande är de dock mycket bättre än den tidigare kategorin.

Steg tre är det element som jag anser Rune saknar. Speciella ”combos”. Likt vilket konsol-fightingspel som helst kan du med de vapen som är specialiserade för just din karaktär utföra flera tangentbordstryckningar i en speciell följd vilket leder till en speciell och mer kraftfull attack. På detta sätt krävs det en viss erfarenhet och kunskap för att kunna hantera ett spel som detta på ett bra sätt, något som jag efter otaliga timmars Rune-spelande konstaterat är alldeles för ovanligt.

Också vapnen speciella

Det finns fler godbitar. Förutom det jag just beskrev med speciella tangentkombinationer för att framkalla specialattacker så har varje vapen också det en egen liten specialitet. Det är som julafton när man i en mörk håla i ett slott någonstans hittar ett alldeles nytt vapen och den lilla ikonen ”Press F1” börjar blinka. Vänsterhanden rör sig genast mot F1 och snabbt studeras de nya instruktionerna in, varpå jag försöker få fram den attack som det rör sig om. Enklare sagt än gjort. Severance kräver inte bara lite minne för att komma ihåg kombinationerna, här behövs också en timing som rättenligt hanterad är dödlig även med de sämre vapnen. Jag drar mig faktiskt inte för att kalla Severance en blandning mellan Rune och Tekken (Klassiskt fightinglir till Playstation). Det behövs som sagt både timing, minne och taktik, helt till skillnad från andra liknande spel (*host* Rune *host) där den som klickar snabbast på musknappen vinner.

När vi ändå är inne och jämför med Rune, som faktiskt är det spel som liknar Severance mest, så kan vi också nämna ”targetfunktionen”. När du ser en fiende är det nämligen så att dennes status kommer upp som en ikon i toppen av ditt fönster. Med status menar jag level (jag kommer till detta senare) och livspoäng. Om du vill attackera denna fiende trycker du på tangenten tab, varpå din karaktär låser siktet mot fienden och automatiskt riktar sig mot denne. Nu är du i fightingläge, och om du skulle få för dig för att strejfa (sidsteppa, kliva åt sidan) så kommer din karaktär röra sig i en cirkel runt din motståndare. På detta sätt blir hela spelet i princip mer duellaktigt och gör att man med fördel kan tänka ut en strategi för hur man ska attackera.

Så länge fienden endast bär på ett vapen blir det lite alltför lätt med detta targetsystem, det tyckte också jag. Men när fienderna gradvis börjar dyka upp utrustade med sköldar så blir läget ett helt annat. Istället för att bara hugga rakt fram måste du nu attackera på de ställen där fienden inte håller sin sköld, och samtidigt hinna parera fiendens attacker med din egen sköld. Med lite träning går visserligen också detta bra, och när man kommer en bit på vägen i spelet så ser det faktiskt riktigt vackert ut när man slåss. Det är dessutom först nu man förstår varför spelet har fått titeln Severance, då ordet ”sever” på engelska betyder ”hugga av”. Yep, that’s right mate, du kan hugga av valfri kroppsdel från din fiendes kropp. Vill du förolämpa honom? Hugg då av hans svärdshand, plocka upp den och börja slå honom med den! Detta spel är från 18 år, en gräns som jag inte bara förstår utan också håller med.

Också lite RPG-känsla

Vad vore ett sådant här spel med speciella attacker utan lite begränsningar? Det hade nog inte varit lika roligt om man kunde göra alla specialattacker redan från början, och därför finns ett levelsystem, precis som i ett RPG-spel. För varje fiende du dödar får du ett visst antal poäng, och när dessa poäng når över en viss gräns så höjs din karaktär en nivå. Varje nivåhöjning medför att du kan använda fler specialattacker och dessutom att du får fler livspoäng och därmed kan tåla mer stryk. Codemasters har verkligen tänkt på allt.

Häftiga skuggor

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, utan en kompetent grafikmotor kommer man inte långt! Och för att vara helt ärlig, Severance slår många spel på marknaden med hästlängder. Vad som redan vid starten imponerade på mig var de dynamiska skuggorna. Ponera följande: Du står i en mörk källare, från alla håll och kanter hör du regnvattnets ständiga droppande. En bit framför dig ser du en fackla liggandes på marken vars ljus i realtid sveper över väggarna precis som med vanlig eld. Överlycklig över att ha hittat ett ljus springer du mot den, plockar upp den och upptäcker strax en enorm skugga på väggen. Men var inte rädd, det är din egen skugga, ingen annans. För håller du en fackla i ett tillräckligt dunkelt rum i Severance så speglas din skugga av mot väggarna. På några av skärmbilderna ovan så syns detta, att Sargons kantlinjer förstoras ju längre bort från facklan de sträcker sig. Detta är inte bara bra kodning, det är helt enkelt briljant kodning. Att det dessutom inte hackar det minsta på min maskin gjorde mig inte precis mindre imponerad.

Vad torskar vi då som spelare på denna högkvalitativa grafikmotor? Banstorleken? Inte det minsta. Banan laddas endast en gång för varje kampanj, och för att klara tre kampanjer tog det mig 4½ timme. Jag förstår helt enkelt inte vad Codemasters och Rebel Act gjort för att åstadkomma detta, men för sjutton gubbar, jag hoppas att jag ser det i fler spel!

Orättvist multiplayer

Jag var nyligen på LAN och på vägen hem kan jag inte annat än konstatera följande. Severance passar sig inte för lanspel. Vi som lanade börja efter en stund spela Rune, som de flesta aldrig tidigare prövat på. För att i Rune i multiplayer överleva krävs knappt några kunskaper, utan bara ett frenetiskt klickande på musknappen. Ändå är det förbaskat kul! När vi istället gick över till Severance så dröjde det inte länge innan nöjet försvann. Severance är mer lämpat för tävling än för lek.

Det går till så att två personer är i arenan samtidigt. De resterande spelarna får agera observers och studera de bråkandes tekniker. När en person dör försvinner han och en ny person kommer in, lite herre på täppan med andra ord. Spelet är dock lite obalanserat, för den som först slår är den som brukar få ta emot det första slaget. Därför blir spelet alldeles för passivt, och intresset sviker genast. Synd.

Slutord

Severance får en hedersplats i min bokhylla. Singleplayerdelen är hysteriskt rolig och jag spelar just nu med min andra karaktär i raden. Den graciösa grafikmotorn lämnar inga öppningar för missförstånd, och inte ens det smått tråkiga multiplayerliret kan ta äran ifrån detta. Severance hoppas jag kommer att skapa ett nytt ideal för speltillverkare, för så här ska det definitivt se ut. Och för de som äcklas av allt blod kan detta faktiskt reducerar, men som det står på kartongen, by steel will thy flesh divide!

Skicka en rättelse