D-dagen var ingen solsemester. Aldrig har det stupat fler soldater på en och samma gång som vid landstigningen i Normandie i juni 1944. Och aldrig har det varit så kul som i Sudden Strike…
Phat har dragit på sig Monty-brallorna, och rapporterar direkt från Omaha Beach.

Underligt nog så har det inte gjorts alltför många realtids-strategispel (bara ordet?) som inspirerats av Andra världskriget ? förutom Microsofts Close Combat-serie har det mest handlat om erövringar i framtida världar; oftast blandat med inslag av resurshantering (inte nog att man ska dö för sitt land, man måste själv arbeta ihop till sina vapen?)

Dags att tänka om...

På ytan kanske Sudden Strike ser ut som ytterligare ett i raden av RTS-spel; här finns soldater i masssor, stridsvagnar, bombflyg, granater, kanoner och diverse andra förstörelseinstrument ? men till skillnad från Red Alert och liknande, bygger Sudden Strike på verkliga händelser, snarare än fiktiva konflikter. OK, särskilt autentiskt är det kanske inte i alla detaljer, men att förlägga handlingen till Andra världskriget ger en extra krydda åt spelet, som är grymt vanebildande.

Här är det minsann inget tjafsande med att bygga, skörda tiberium eller spamma ut trupper och stridsvagnar i all oändlighet. I Sudden Strike har man ett antal trupper och stridsfordon att sätta in för att nå ett mål ? slösar man bort dessa genom usla strategiska beslut, så förlorar man. Punkt slut. De första timmarnas spelande sitter ?C&C-tänkandet? kvar i ryggmärgen; att dänga på med så mycket pansar och trupp som möjligt, bara man tar fiendes mål. Detta fungerar inte särskilt länge, redan i andra uppdraget blir man smärtsamt medveten om hur svårt det är med krigföring, när ens trupper stöter på tyska befästningar och pansar. Att anfalla dessa direkt är förstås rena självmordet. Att hålla nere förlusterna är A och O ? inte bara av humanitära skäl, utan för att erfarna soldater gör ett bättre jobb än oerfarna.

Var rädd om soldaterna - det lönar sig

Varje liten soldat i Sudden Strike har nämligen ?erfarenhetspoäng?, och klarar de sig genom ett par uppdrag så ökar denna snabbt. Det gör att de blir bättre på att sikta, undvika granatsplitter, de kan se längre osv. Efter varje avklarat uppdrag har man chans att ta med sina tränade soldater till nästa ? vilket ger ett övertag på alla fronter. Därför är deras liv värdefulla, och att behandla sina marktrupper som kanonmat är därför bara dumt.

Men det ska sägas direkt: Sudden Strike är ganska komplicerat. Det går snabbt att sätta sig in i hur det fungerar, hur trupper och fordon förflyttas, hur man utnyttjar spanings- och bombflyg, reparerar sina stridsvagnar och minerar väg. Men därifrån till att vinna ett uppdrag ? det är en mycket lång väg att gå.

När man startar spelet, går det att välja mellan att spela som allierad (USA, Storbritannien, Fria Frankrike m fl), Tyskland eller Ryssland. Varje sådan kampanj har i sig ett stort antal uppdrag ? med ständigt ökande svårighetsgrad. I paketet finns dessutom en hel CD-skiva med ytterligare kampanjer, att ägna sig åt när de första tar slut. Och via Internet går det att hämta fler från Sudden Strikes hemsida.

Politiskt korrekt

Om man väljer att spela som allierad, börjar spelet vid landstigningen i Normandie, och fortsätter genom Frankrike, Nederländerna och det tyska inlandet fram till Berlin. Som ryss gäller det att slå tillbaka tyskarna från östfronten.

Den som väljer att spela som tysk, däremot, startar fälttåget i Frankrike och avancerar därefter till Östfronten. Här slutar dock spelet redan 1942. Antagligen för att det fortfarande är känsligt att ge ut ett spel där Tyskland får chans att vinna Andra världskriget (speciellt för en tysk utgivare). Prov på denna politiska korrekthet visar sig även i avbildningar av tanks och soldater ? de är grå utan urskiljbara symboler, förutom Wehrmachts.

Man får alltså en hel del för pengarna när man köper Sudden Strike. Själv har jag bara hunnit med fem uppdrag ? men då har jag sannolikt spelat om dem alla ett halvdussin gånger. För även när man vinner, känns det lockande att gå tillbaka och pröva andra angreppssätt och taktiker.

Spelaren tvingas tänka efter

Det är detta som skiljer Sudden Strike från nära nog alla andra spel jag stött på. Det finns ganska få filmekvenser eller flådiga användargränssnitt, men det har ett djup som jag sällan träffat på tidigare. Grafiken är helt OK, om än inte överväldigande; det är hyfsat snygga explosioner och bra ljudeffekter ? men spelets storhet ligger i att det får en som spelare att verkligen tvingas tänka efter. Varje uppdrag kan lösas på flera olika sätt, och utmaningen ligger i att göra det med så små förluster för den egna sidan som det är möjligt. Alltså precis som det är i verkligetens krig (inte för att jag deltagit i något, men jag kan ju gissa?). Något annat som bidrar till realismen är antalet enheter man kan ha igång samtidigt (i vissa uppdrag kan det finnas upp till 1000 olika stridsenheter samtidigt, vilket kan bli precis så kaosartat som det antagligen var?)

Une Baguette, s il vous plait

De franska motståndsmännen låter som de var tagna ur en Monthy Python-sketch; de springer omkring i baskrar och skriker ?vite! vite!, det finns fältambulanser som kör omkring och plockar upp skadade soldater och reparations-lastbilar som fixar sönderskjutna tanks. Enda problemet är bara att både ambulanser och mekaniker har en tendens att köra rakt in i granatkastarelden ? men, som sagt, det gäller att ha spaningstrupper längst fram som hinner varna i god tid för fientliga ställningar.

Sudden Strike är ett mycket välkomnet tillskott till en nästan avsomnad RTS-genren ? och ryssarna bakom spelet kommer att gå hur långt som helst. I skrivande stund har det också släppts en ny multiplayer-patch, som ska göra det enklare att hitta folk att spela med via Internet. Och att döma av hur många som hittat spelet redan, lär det finnas massor med motsåndare att bomba sönder och samman?

Imponerande, kort sagt. Och otroligt vanebildande?

Skicka en rättelse