Depressionen har aldrig varit roligare.
Följ med tillbaka till 30-talet, till ett annorlunda Amerika där män är män, kvinnor är ehh... kvinnor, och alla flyger de omkring i tungt bestyckade stridsplan. Phatskij laRue har provat på livet som flygpirat i Crimson Skies.

En av mina favoritgenrer i litteraturen är det som brukar kallas "alternate reality". Alltså berättelser från världar där historien tagit en delvis annan vändning - praktexemplet är förstås Robert Harris Faderland, som utspelar sig i 60-talets Tyskland där statschefen heter Hitler (han vann andra världskriget, ser ni?).

USA är nu ett minne blott

Crimson Skies är något liknande, fast här utspelas historien i 30-talets USA - eller rättare sagt det som varit USA. I Crimson Skies värld är den nordamerikanska kontinenten splittrad i ett antal små nationalstater, som alla ligger mer eller mindre i fejd med varnn. Och att ta sig mellan Empire Statepå Östkusten till Nation of Hollywood i väst kräver att man är luftburen, eftersom de nationella järnvägsnäten och motorvägarna är stängda.

I detta alternativa Amerika,är det sålunda inte bilen som blivit nationalsymbol, utan flyget. Alla resor, alla transporter, sker via flyg - gigantiska zeppelinare stävar fram över himlen, ofta med dyrbar - och eftertraktad - last och passagerare. Och där det finns pengar, där finns det förstås också kriminalitet. Förutom en antal mer eller mindre ökända luftpirater, håller sig de flesta av staterna med sina egna säkerhetsstyrkor eller milisgrupper.

Nathan Zachary - en hyvens pirat...

Huvudpersonen i Crimson Skies är en viss Nathan Zachary, en gentlemannatjuv som äntrade brottets bana efter att ha blivit av med alla sina pengar i den stora börskraschen 1929 (som även blev starten till USA:s sönderfall). Zachary må vara pirat, men han stjäl bara av de rika och de korrupta. När man kommer in i spelet har Zachary precis börjat sin resa mot fame & fortune, och det är upp till en själv hur rik och berömd han ska bli.

Crimson Skies skulle förmodligen få de flesta Flight Sim-fanatiker att vika sig dubbla i kräkattacker - det här är nämligen inte realistiskt för fem öre, och det är inte ens en flygsimulator.

Och det tackar vi för; det krävs inte att man lär sig 86 olika tangentbordskommandon för att ens komma från marken - Crimson Skies är 100 procent flygaction, och har man en bra joystick (Force Feedback rekommenderas) behöver man aldrig ens tänka på några kortkommandon. Man behöver inte ens starta och landa; Nathan Zachary och hans pirater använder ett stort luftskepp som bas, och att starta och docka med det går automatiskt.

Bästa som hänt sedan färdigskivat bröd

Själv fullkomligt älskar jag spelet - jag har inte haft så här kul med en flygsim (eller vad det ska kallas) sedan Strike Commander eller Comanche Maximum Overkill, som hade lite av samma känsla i sig. Men på det sistnämnda vinner Crimson Skies överlägset - det är inte bara otroligt kul att spela, det har dessutom mycket välgjorda miljöer och intriger, och det känns aldrig som om flyguppdragen liknar varann. Ena dagen rädddar man en zeppelinare undan att falla offer för andra pirater, den andra susar man fram mellan Manhattans skyskrapor eller ägnar sig åt dödsföraktande räddningsaktioner på vackra filmstjärnor.

Nathan Zachary själv låter och uppför sig som en veritabel flygets Errol Flynn, tvålfager och ständigt beredd att hjälpa vackra damer i nöd. Dialogen är passande nog lite "corny" och de mellanliggande journalfilmerna i svartvitt är ovärderliga för känslan av att verkligen befinna sig i detta annorlunda Amerika.

Grafiken är fullkomligt lysande, med stora och färgglada flygplan som brinner och exploderar på ett storståtligt vis. Detta är något jag verkligen hatar med de flesta "seriösa" flygsimmar; dels tar det fem timmar att hitta planen man jagar, dels blir de aldrig större än flugskitar och de går möjligtvis att träffa med målsökande missiler.

Missiler är för lamers

Eftersom Crimson Skies utspelas på 30-talet s å finns det inga sådana nymodigheter. Visst, planen kan både ha bomber och raketer under vingarna, men sikta - det gör man själv. I 90 procent av fallen är det kulsprutorna som talar, och att hamna i luftstrider är aldrig något som man behöver vänta på. Just för att Crimson Skies är så enkelt att lära sig, kan man snabbt känna sig som ett riktigt flygaräss (allt eftersom spelet fortskrider blir det betydligt svårare).

Vad som är kul är också att det inte bara handlar om att skjuta ner plan; uppdragen kan gälla allt från att rädda en vetenskapsman från ett luftskepp, hans dotter från taket av ett tåg i full fart - eller att stuntflyga ini hangaren på topphemlig flygplansfabrik och sno deras senaste experimentflygplan.

Sympatiskt är också att ingen nånsin verkar stryka med i Crimson Skies. Alla piloter är gentlemän, och efter att ha blivit pepprade fulla med hål lämnar de bara sina plan i fallskärm och kommentarer i stil med ?you won that fair and square?. Det är byggnader och maskiner man spränger i luften här, inte människor.

Nära nog perfekt, om inte...

Jag har svårt att hitta något negativt att säga om Crimson Skies över huvud taget, men det finns en del mindre irritationsmoment, som jag tycker att spelutvecklarna borde ha kunnat upptäcka.

För det första - rotekamraterna är idioter. Jag menar det; trots att man flyger i formationer om fem flygplan eller mer ska man inte tro att man får nån hjälp - de andra planen är mest i vägen, verkar ha noll koll erfarenhet och någon hjälp ska man sannerligen inte vänta sig. Ja. Förutom lite meningslösa tillrop och varningar ("watch it, bandit at your 12'", dvs rakt framför en).

För det andra - det är ett helsike att välja närmaste fiendeplan. I vanliga fall väntar man sig att "auto-targeting" fungerar så att det går att välja det plan som är närmast, och alltså innebär störst fara. Inte här inte?

Käkar minne som en häst

För det tredje - spelet är ohyggligt minneskrävande. Om man har 128 MB RAM eller mindre komner det att tugga sönder hårddisken; med 256 MB RAM går det dock hur bra som helst, och skärmuppdateringshastigheten är rena drömmen även i 1024x768 pixxel (och då kär jag bara med ett Geforce 256/32 MB VRAM). (Det har dock redan släppts en patch till spelet, som sägs ta hand om detta problem till viss del.)

Men detta till trots, är Crimson Skies en riktig fullpoängare, och är ett av de få spel som lyckas kombinera både känsla och spelbarhet med en underhållande story och en överlägsen grafik. Och när man spelat färdigt spelet, går det att göra om allt igen, fast denna gång med egenhändigt byggda maskiner. Och ute på nätet finns det förmodligen massor med andra b-skådis-wannabees som bara längtar efter att peppra dig ful med hål.

PS: Nu kom jag förresten på att jag verkligen hade velat se stöd för nya Sidewinder Game Voice. Det första jag hade gjort vore att börja skirka "move yer lazy butts!" till de där värdelösa rotepolarna.

Over and out from Phatskij laRue, pirate extraordinaire

Skicka en rättelse