Efter att ha blivit misshandlade, grillade, steglade, anfallna av skelettarméer och allsköns andra helvetes-existenser, kan man ju undra vad det är som driver de muntra äventyrarna i Baldur’s Gate att fortsätta. För en sak är säker – det är sju resor värre i nysläppta uppföljaren Baldur’s Gate 2: Shadows of Amn. Två äventyrare med obegripliga namn, Fisk och Phat, rapporterar från monsterfronten.

Baldur?s Gate 2 tar över ungefär där första delen slutade, men för den som inte hade förmånen att spela BG1 (eller det tveksamma nöjet att uppleva den meningslösa expansionen Tales of the Sword Coast), har utvecklaren BioWare lagt ner stor möda på att prestera ett matnyttigt intro, där bakgrundshistorien berättas i animerade stillbilder med stämningsfull musik. Det är mycket snyggt gjort, och etablerar en känsla som håller i sig spelet igenom.

BG2 har definitivt en mörkrare ton än sin föregångare. I starten av spelet finner man spelets hjälte inspärrad hos en sinnesförvriden trollkarl vid namn Irenicus, som är i full färd med att utföra grymma experiment på intet ont anande stackare; dvs du och din gamla vän Imoen. Trollkarlens residens blir emellertid attackerat, och under den förvirring som följer lyckas Imoen bli fri, och beger sig för att hjälpa dig ur din fångenskap djupt nere i trollkarlens tortyrkammare. Det är en inte helt trivial uppgift, och kommer att kosta blod, svett och tårar. Mest blod förstås...

Baldur?s Gate 2 utspelar sig en kort tid efter händelserna i BG1, där din bror Sarevok (en riktig djävul) bitit i gräset efter en lång och påfrestande jakt över kontinenten. Många som spelat ettan kommer sannolikt att finna det störande att vissa monster/saker som dödats/gått sönder i BG1 nu är tillbaka som om inget hade hänt. (Bl a finns Edwin, den egoistiske trollkarlen, i de levandes skara igen.) För den som har lyckats väl med sin karaktär från BG1, finns det naturligtvis möjlighet att importera henne/honom till BG2 (funkar även med Tales of the Sword Coast).

Total frihet - på gott och ont...

Baldur?s Gate 2 är ett av de mest medryckande spel som jag testat hittills. Jag har inte känt mig så fri att påverka min egen framtid i något tidigare spel (möjligtvis med undantag av DeusEx). Visst, det finns en underliggande huvudstory som rullar på, men den är inte så påtaglig att man behöver tänka på den - åtminstone inte till en början. I starten handlar det mesta om att försöka bryta sig ut ur fängelset, ta reda på var man egentligen befinner sig samt förstås att beväpna sig till tänderna för en en eventuell strid med Irenicus; "slutbossen" i BG2.

Spelet är fullkomligt nedlusat med diverse "quests" i alla upptänkliga varianter (ibland tenderar det nästan att gå till överdrift), och det finns även möjlighet för den som är intresserad att gå med i något gille, för att ytterligare utveckla någon av de färdigheter man är intresserad av (t ex fickstölder och låsdyrkning?). Staden man vistas i under merparten av spelet första del, är speciell på många sätt - inte minst för magiker. Det är nämligen strängt förbjudet att använda någon form av magi innanför stadens murar - såvida man inte betalt en "taxa" till magiker-akademin. <br

Jag kan lugnt säga att jag hajade till ordentligt när en magiker hoppade fram mitt i en strid mot några rånare och utbrast med pompös stämma: "This is an unsanctioned use of magic", varpå jag fann mig slåss mot norra rikets mäktigaste magiker. (Det är inte att rekommendera att försöka bryta mot den här lagen, åtminstone inte innan man skrapat ihop 5000 guld, som är den gängse taxan).

Men vad är det då egentligen som skiljer detta spel mot BG1? Rent spelmässigt använder sig BG2 av ett helt nytt regelsystem, AD&D Revision 3, vilket innebär en del förändringar bland annat vad gäller stridssystemet. Trolleri och magi har genomgått vissa förbättringar (kortare varaktighet på vissa besvärjeleer), och man kan dessutom använda två vapen i stället för ett.

En mycket tydligare förändring är svårighetsgraden i spelet, som nu är betydligt mera rimlig i förhållande till spelarens nivå. Jag minns att jag som en nivå 1-karaktär tvingades slåss mot Dire Wolfs på ett ruskigt tidigt stadium i spelet. Detta problem finns inte alls i BG2, svårighetsgraden stiger i samma takt som du själv utvecklas kan man säga. Och jag har (till skillnad mot ettan vissa gånger) aldrig stannat upp vid en sekvens i spelet och tyckt att något varit omöjligt.

Baldur's Gate 2 går att köra med i högre skärmupplösningar - upp till 800 x 600 pixel, vilket är en välkommen förändring. Detta gör att det mesta ser mycket trevligare ut; texturerna blir mer detaljerade och det finns också stöd för accelererad grafik (t ex när det gäller magieffekter) samt ännu högre upplösning (dock är dessa "unsupported"). I alla händelser kan 3D-accelerator varmt rekommenderas - det gör att spelet flyter på lika bra även när röken och magieffekterna ligger tung över spelområdet. Detta var ganska irriterande i BG1; efter ett par stinking clouds och någon fireball, så kröp spelarna fram i slow-motion.

Spela på nätet, mjo...

Inget spel med självaktning släpps längre utan det där som kallas "Internet". Så också BGII, även om möjligheterna att spela online inskränker sig till sex personer i en och samma spelomgång. Dock är det "cooperative" play som gäller, någon deathmatch-variant finns ingenstans att se. Men visst, coop är ett ganska kul sätt att spela - se bara på vad det blivit av EverQuest...

Famous last words...

Baldur's Gate 2 är en synnerligen värdig tronföljare till rollspelens rollspel. I vissa avseenden sparkar BG2 rumpa ordentligt på BG1. Det innehåller spännande uppleveleser, vacker grafik, oslagbar musik och en atmosfär som kan få kalla kårar att krypa längs ryggen. Det här är definitivt ett spel som riktar sig till en något äldre publik.

Problemet är väl kanske att man aldrig blir riktigt överraskad. Precis som Diablo II inte skilde sig nämvärt från första spelet, är Baldur's Gate II oändligt förutsägbart - ner i grottor, möta monster, slåss, loota, iväg till nästa monster...

Visst, detta är ju vad rollspel går ut på, men någonstans känns det ändå som om just "Diablo-genren" behöver förnyas snart. Något som är ganska irriterande är till exempel den närmast oändliga mängd med vapen, rustningar, besvärjelser, amuletter och trolldrycker som man stöter på i parti och minut. Lika stor tid går åt till att flytta om i spelarnas ryggsäckar, som att utforska och änga sig åt själva rollspelandet. Dessutom skulle dialogen tjänat på att kortas ner högst betydligt, varenda figur man stöter på verkar ha ambition att pladdra en till döds...

Fast det här är ju som sagt detaljer som man antagligen bara retar sig på om man har bråttom. För den som lägger ner över 400 spänn på ett spel, är det ju skönt att veta att det varar ett par veckor...

Skicka en rättelse