Det är bråda tider för Mario. Utöver att rädda prinsessan förväntas han också vara en hejare på hockey, basket, volleyboll och dodgeball. Vi svettas i Mario Sports Mix.

Ibland föreställer jag mig att #Nintendo tvingar sina tredjepartsutvecklare att skriva på lömska kontrakt. Jag kan riktigt se framför mig hur Shigeru sitter tillsammans med utsända från #Capcom, #Konami och de andra i ett rum. I ansiktet breder ett hånflin ut sig. ”Visst får ni släppa spel till världens populäraste konsol – på två villkor. För det första måste titeln snitta på två vift per sekund med wiimoten. Och för det andra bör minst 300 Miis sitta i bakgrunden och vifta med sina lealösa armar. Är vi överens? Bra.”

För att hoppa ska du vifta med wiimoten. Överraskad? Nä, trodde inte det.

Nu kanske hela scenariot är ett hopkok av min livliga fantasi, men faktum kvarstår att #Square Enix #Mario Sports Mix är ytterligare ett av spelen som sällar sig till skaran av meningslöst viftande och personlighetsbefriade Miis. Utöver detta är spelet en blandad kompott av volleyboll, basket, hockey och – jag sparade det bästa till sist – dodgeball.

Vilket innehåll?

Att redogöra för innehållet tar inte många meningar i anspråk. Du kan lira enstaka matcher och olika cuper. Dessutom kan du spela med eller mot en kompis. Och det hade inte varit ett spel värdigt namnet Mario om du inte kunde hiva iväg gröna skal och samla mynt, vilka ger extra poäng i protokollet när eller om du gör mål.

Miljöerna är hämtade från Svampriket och dess omnejd, med nedslag på soldränkta strandremsor och besök i Donkey Kongs tropiska snårskog. Vinner du cuper kan du också låsa upp sagolika karaktärer som moogles och vita magiker. Det är inte för intet som Square Enix har suttit i regissörsstolen.

Rollerna borde ha varit omvända, men då hade inte bilden varit lika rolig.

Problemet är inte innehållet, snarare handlar det om mängden. Sporterna är småmysiga, kontrollen stabil och de hade varit fullt gångbara – som minispel i Mario Party. Som fullprisspel räcker knappast kvartetten för att hålla mitt intresse vid liv, även om brutala dodgeball gör sitt bästa. Det är kul att utföra bisarra specialattacker och mosa Peach och Daisy – i en kvart.

Bristen på engagemang lyser igenom. Square Enix saknar inte material. Mario med vänner är hyggligt gångbara karaktärer, sägs det. Hockey och basket är också hyfsat framgångsrika sporter, har jag hört. Men när inspirationen tryter hjälper inte världens populäraste hjältar och största sporter. Då räcker inte ens hoppande Miis eller skakande wiimotes.

Skicka en rättelse