KISS Psycho Circus: Nightmare Childs story är kort och gott att du ska göra allt för att ett minst sagt mardrömsbarn inte ska födas. För att du ska lyckas med detta ska du kliva in i olika karaktärer. Bara för att du klarar en nivå i spelet räcker det knappast för att mardrömsbarnet inte ska födas, istället ska du bekämpa det i vatten, jord, luft och eld.
Bakgrunds storyn gör väl en inte alltför upphetsad, dock är det inte storyn som räknas utan själva spelet.
Gammalt Pussel
Så fort man kommit igång med att spela Psycho Circus så förs tankarna bak till gamla kultspelet DOOM. Banorna är uppbyggda på det sättet att du behöver olika kort, hitta nycklar och trycka på rätt knappar för att komma vidare. Visst aningen gammalt men det fungerar fortfarande. Third Law Interactive hade kunnat göra detta till något riktigt roligt pussel-action spel men detta förstörs snabbt av att spelet är allt för förutsägbart. Att räkna ut vart man ska gör man på noll tid och lite mer av själva pysslandet hade verkligen inte skadat.
Underbara banor
Psycho Circus banor må vara aningen förutsägbara men det ska inte på något sätt ta äran ifrån Third Law Interactive. De har nämligen skapat de bästa banorna jag skådat på länge. Varierande banor med alla möjliga roliga och utmanande saker gör spelet betydligt roligare att spela. Att man dessutom kan slå sönder allt som kommer i sin väg gör knappast nöjet sämre.
Grafik
Third Law Interactive valde att licensiera Monoliths hyllande grafikmotor Lithtech. Vad jag kan se så måste det vara en otrolig gammal version utav motorn eftersom grafiken inte alls lever upp till dagens standard. Banorna som är utmärkt designade blir i vissa fall för mörka och när monstrerna attackerar kunde skräckkänslan verkligen ha smugit sig på om det inte vore för de minst sagt taskigt gjorda monstrerna. Det känns snarare som en hög rutor attackerar dig än en äcklig spindel. Att effekterna när man avlossar ett skott nästan helt uteblir gör knappast saken bättre.
Ljud
Med nyinköpta högtalare är det alltid kul att få spela ett spel med tungt och häftigt ljud. Psycho Circus lever inte riktigt upp till mina högt ställda krav på ljudet, dock är inte ljudet dåligt. Innan man börjar spela med sin nya karaktär får man en grundlig genomgång utav en spåtant (Tanten ser i själva verket ut som en 40-årig raggare) och här är ljudet riktigt bra. Dock är ljudet inget att hänga i julgranen när man avlossar skott. När man använder sig utav spelets svärd låter det mer som ett asplöv som darrar än ett rejält svärd slag. Ett stort plus dock till bakgrundsmusiken som är, ja du gissade rätt, KISS låtar.
Motståndarna
Innan jag hade kommit till denna punkt hade jag kunnat rekommendera Psycho Circus till de som gillar actionspel med pusselinslag. Men efter att ha mött monstren i Psycho Circus vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. De uppför sig idiotiskt i nästintill alla situationer, och frågan är inte om man ska klara att döda dem utan bara hur man ska göra det så svårt för sig som möjligt. För att misslyckas mot monstren måste man nästan anstränga sig. Med dagens kraftiga datorer trodde jag inte att sådan här skräpig artificiell intelligens existerade i datorspel.
Sammanfattning
Med de underbart designade banorna hade Psycho Circus kunnat bli något riktigt roligt. Tyvärr så håller inte bandesignernas kollegor samma höga klass och detta gör att spelet inte alls är särskilt underhållande att spela. Gillar man action spel med pussel inslag och kan stå ut med dålig grafik och usla motståndare så är KISS: Psycho Circus spelet för dig. Ni andra bör titta efter andra spel. Dock måste jag till sist gratulera Third Law Interactive till att de i alla fall slog sin förra arbetsgivare John Romero och lyckades göra ett bättre spel än Daikatana (om det nu ska ses som en merit).
Av Carl Persson (Cal)
