Svenskutvecklade Ground Control från Massive Entertainment har nu funnits ute någon månad på marknaden. Hur är det efter att den första hypen svalnat? Vad är det som får spelet att leva vidare då den skarpa grafiken och det häftiga ljudet blivit "vardag"? FragZone vet.

Den första tiden med Ground Control var nog både jag och många med mig helt fixerade vid den snygga grafiken, den häftiga spelkänslan och alla välljudande kravader som Massive skapat. Det var svårt att hitta något att klaga på.

AI:n är inte mycket att ha...

Men efter att ha spelat igenom Ground Control i singleplayer slås man av att det faktist finns en hel del brister och tveksamheter. Det går inte att spara mitt i uppdragen och det är frustrerande då vissa ibland av dem kan ta upp emot 45 minuter att slutföra. Det krävs inte många misslyckanden efter en halvtimma på ett uppdrag förrän spelet stängs av med en ramsa om fan och hans moster. Man lär sig å andra sidan snabbt hur datorfienden agerar eftersom beteendemönstret är skriptat. Det vill säga att fienden i stora drag beter sig på samma sätt varje gång ett uppdrag körs. AI:n (som betyder att datorn ska studera hur du spelar och agera därefter men idag missbrukas till allt vad datormotståndare heter) är nästan obefintlig och därför går det inte heller att spela "skirmisch" mot datorn på något av spelsätt som finns i multiplayer. Ännu en brist.

Uppdragen bjuder inte heller på någon större variation, och efter att ha förstört fiendebas efter fiendebas så börjar det bli ganska tröttsamt. Hade det inte varit för en sak så skulle Ground Control säkerligen snabbt hamna på dammsamlarhyllan efter att singelkampanjen spelats igenom. Livräddningen heter, som många gånger förr, multiplayer.

The name of the game: Multiplayer

Det är i multiplayer som Ground Control verkligen kommer till sin rätt. Den rena actionstrategin där allt tidsfördriv med insamling av ved, kristaller och allt vad det kan vara är borta. Inga byggnationer av forskningsstationer, fabriker eller lasertorn. In med din armé och röj bara. Ett realtidsstrategins Quake, skulle man kunna säga. Det mest populära är drop-in-spelen där det bara är till att söka rätt på en server med bra ping och lagom med folk och hoppa in mitt i spelet. Eftersom trupperna spawnas en stund efter att de har förintats så får man ingen fördel av att hoppa in senare, tvärt om - eftersom matcherna spelas på maxtid eller maxpoäng. Precis som en omgång i Quake alltså. En funktion som aldrig tidigare setts i ett RTS-spel.

Det finns även två andra sätt att spela multiplayer på, LAN och Internet Standard Game med den sedvanliga chatlobbyn. Det tenderar dock till att vara tomt på Standard då de flesta spelar på dedikerade servrar som vem som helst med skaplig lina kan sätta upp efter en 16 MB stor hemladdning.

Det är enkelt att komma igång med GC i multiplayer. Du är ute och krigar på nolltid och det är då det riktigt roliga börjar. De strategier du lärt dig i singelkampanjen sätts på prov och nu har du motståndare som tänker själva, som kan överraska dig eller vice versa.

Tre olika spellägen

Det går att spela i spellägena deathmatch, flagzones eller scorezones. Deathmatch vet ju alla vad det innebär - röj så mycket som möjligt. I flagzones och scorezones gäller det däremot att överta och hålla vissa punkter på kartan. Det är i dessa två lägen som spelet gör sig allra bäst. Där krävs det mer taktik än att bara dra runt på måfå. Om det är för få spelare på en karta med många poängzoner så kan det hända att alla spelare ställer sig i varsin zon och bara samlar poäng. Inte ett enda skott avfyras. Andra gånger kan det bli för grötigt då vissa kartor endast har en poängzon och 8 lag med 2 spelare i varje skall slåss om den. Men är det lagom med spelare för kartan som spelas så får man en av de bästa actionuppleverlserna i RTS-multiplayer någonsin.

Perfekt balans

Enheterna känns näst intill perfekt balanserade. Flyget är kraftfullt men stöter det på anti-flygenheter så blir de skjutna till småbitar på nolltid. Det gäller att slå ut anti-flyget med marktrupper innan flyget kan gå in och förstöra förslagsvis fientligt artilleri. Varje trupp har ett eller två begränsade specialvapen att ta till. Crayvens artilleri kan t ex fyra iväg kärnvapenmissiler som orsakar massiv förstörelse och vackra svampmoln.

Nätverkskoden fungerar nästan smärtfritt. Även med pingtider runt 350 flyter spelet på bra men jag har råkat ut för att spelet fryser till i upp till 5-10 sekunder ibland och då spelade jag på en 100 Mbits lina och hade 40 i ping. Tyvärr har jag inte hittat några publika svenska GC-servrar, men det lär väl komma. På eDome i Finland finns de bästa burkarna för oss skandinaver just nu.

Resurskrävande grafik

För att få njuta av Ground Control i sin fulla glans krävs det dock en rätt skaplig burk. Jag har testat det på en PII-400 med Voodoo 2, en PII-300 med TNT2 och en PIII-700 med GeForce DDR, alla med 128 MB RAM. Utan tvekan är det den sistnämnda jag vill spela GC på. De två andra uppvisar både tristare utseende (speciellt på Voodoo2) och kan även i lågupplösta lägen hacka friskt i händelserika situationer. På 700:an med GeForce så flyter det mjukt och fint i 1024-upplösning och alla alternativ på max. Det är en fröjd för ögat.

Kort sagt är Ground Control för markstrid vad Quake-serien är för korridorslakt. Det är multiplayermania och nu fattas bara att ligor kommer igång. Hade recensionen varit mer fokuserad på spelet i sin helhet med singelkampanjen medräknad så hade betyget dragits ned till en 4:a. Nu valde jag dock att inrikta mig på multiplayer och det är en klar kärnvapenbestyckad 5:a.

Skicka en rättelse