Phantasmagoria anses av många fortfarande vara ett av de läskigaste spelen som någonsin sålts. Tätt på plats nummer två följer Resident Evil-serien som också den satt skräck i många. Nu har Resident Evil 3: Nemesis släppts till PC och Shock gjorde ett tappert försök att överleva mitt bland en massa zombies. Hur det gick? Inte särskilt bra...

När Sony släppte sin konsol Playstation gick försäljningssiffrorna i taket, alla skulle helt enkelt ha en PSX. Problemet var bara den låga upplagan, för det dröjde inte länge innan maskinerna tog slut i spelaffärerna. När lugnet lagt sig och alla småkids slutat köa utanför affärerna för att istället sitta bänkade hemma framför dumburken (teven) så inleddes det enorma spelflöde som skulle råda ett tag framåt. PSX-spel kom från alla håll och kanter, vissa köpte alla, andra köpte knappt något alls. Det blev snart en djungel av spel, bra och dåliga, bilspel och actionspel, sportspel och äventyrsspel. Men till slut reste sig ett av spelen från de andra. Spelet hette Resident Evil.

PSX-ursprunget märks tydligt

Efter ytterliggare ett par spel i Resident Evil så kom till slut serien till PC, nu med RE3: Nemesis som denna recension handlar om. Och det märks tydligt varifrån spelet härstammar, och att det är utvecklat för en konsol, inte endaste tvekan om det. Redan i menyn ser du det tydligt. Inte ens en muspekare, utan menyn navigeras självklart med piltangenterna. Någon inställningsmeny såg jag inte skymten av, vilket fick mig att anta att en sådan inte existerade. Väldigt fel hade jag.

När jag strax startade spelet var min första tanke "USCH!". Grafiken var i det närmaste horribel, både pixlig och otäck. Men men, "jag har ett spel att recensera" täntke jag, så jag fortsatte spela. När jag efter en stund slår på tangentbordet i ren desperation, svärandes över den saknade inställningsmenyn, ja då poppar den upp. Tydligen behövdes ett litet klick på F2 för att få fram menyn som nu visade att jag spelade i 320x200x16. Klick, klick, klick, "OK". Vips åkte spelet i 1280x1024x32 istället. Vad som nyss varit en grafisk misär förvandlades nu till en fröjd för ögat, med väl renderade omgivnignar och grafik långt skarpare än vad jag sett på länge.

Men perfekt är RE3 inte grafiskt sett, nej trots den numer höga upplösningen så förekom extremt många grafikbuggar. I vissa kameravinklar var delar av skärmen fortfarande i samma kvalité som med 320x200-inställningen, och på något konstigt sätt så såg det ut som Jills (huvudrollsinnehavarens) hår guppade omkring som om det vore en vätska.

Läskigt ändå

Att bli rädd är skönt vill jag påstå. I alla fall till en viss grad. Det är nog just av denna anledning som folk ser på skräckfilmer, det är skönt när det pirrar till lite i magen. I RE3 pirrar inte bara lite utan ibland känns det som om någon leker med en slagborr innuti dig. Musiken har sin lilla roll i det hela. För att det ska bli läskigt måste musiken variera mellan lugn och storm. Precis så är det i RE3. När du travar omkring på bakgatorna hör du dina steg eka mellan husväggarna, men så fort en fiende dyker upp så går den häftiga musiken igång. Fienderna är väl utplacerade så du ser dem först i sista sekunden, precis i tid för att du med en snabb manöver ska kunna undvika den annalkande faran. Detta är inget spel att lira ensam i ett knarrigt hus en mörk vinternatt, den saken är klar.

Det absolut största misstaget, som faktiskt förstör mer än vad man kan tro, är de tråkiga animationer som man måste se när en dörr ska öppnas. Du går med Jill fram till dörren, trycker på actionknappen och så blir skärmen svart. Nu får du se dörren 3D-animerad, bara dörren, ingen omgivning, inga monster, ingenting. Den öppnas lite på glänt, stannar till, och öppnas sedan fullt varpå du återfår kontrollen av Jill. Du kan inte hoppa över denna till synes helt onödiga animation, den finns bara där. Och eftersom det är en hel del dörrar i spelet så får du se den om och om igen. Mycket tråkigt, mycket dåligt och inte minst, väldigt betygssänkande.

Charmen finns...

Hur ska man egentligen sammanfatta ett sådant här spel undrar jag. Det går från uselt till suveränt, från tråkigt till förnöjligt och allt på bara ett par sekunder. Bitvis har man jätteskoj med att wastea zombies, ibland sitter man och darrar inför räddslan att gå runt hörnet och ibland lutar man sig bara bakåt och undrar varför det inte finns något viktigare att göra. Resident Evil 3: Nemesis är en flopp och en succé i ett paket. Det gäller att hitta de goda sidorna, för annars blir det inge roligt. För det är bara att konstatera - även zombiemord kan man få nog av.

Skicka en rättelse