Ahh, det ljuva sextiotalet. Spåren finns kvar, i själ och hjärta hos många människor. Vem har inte sett filmhjältar som Austin Powers och James Bond, båda väl förklarande hur livet gick till på den goda tiden. I Monoliths senaste spel No One Lives Forever spelar du sextiotalsagent ute på hemliga uppdrag. Shock tog sig en noggrann titt på de trendiga kläderna och det hippa språket.

Likt en katt rör du dig tyst i mörkret utanför det schweiziska alpslottet. Det har snöat i flera dagar, och snön har täckt nästan hela den lilla bergsstaden. Nedanför dig, på borggården, partrullerar ett par vakter, vars andedräkter tycks frysa redan innan de lämnat munnen. Kallt är det minsann, och minsta lilla misstag skulle få ödesdigra konsekvenser. Men du är lugn. Rädslan har aldrig lyckats sätta sina klor i den modiga lilla Cate Archer, så varför skulle det hända idag?

En stilla duns hörs när du hoppar ner på bakgården och ljudlöst övermannar den ensamma vakten. Med din speciella sömngas är han inte längre något problem under de närmaste åtta timmarna. I samma stund som du ska trycka på knappen för att deaktivera alarmet så hör du ett knarrande ljud bakom dig och ett tungt fotsteg när någon kliver in genom den just öppnade dörren. Bakom dig står den enorma skotten Armstrong, med ett maskingevär och ett ansikte som skulle kunna skrämma slag i vilken agent som helst. Förutom Cate Archer förstås. Du tar ett kvickt skutt genom fönstret och tillsammans med dig flyger glassplitter åt alla håll. Innan den store skotten hunnit märka att du flyttat på dig så har du flytt bakom ett hörn. Denna gång kom du undan Cate Archer, vem vet hur det slutar nästa gång?

Trumvirvel tack

I No One Lives Forever, populärt kallat NOLF, iklär du dig rollen av Cate Archer, en trendig, välbyggd kvinna under 60-talets ljuva tider. Du jobbar för organisationen Unity i Storbritannien som hemlig agent, och trots dina mycket skeptiska mentorer så får du faktist då och då utföra ett uppdrag som innehåller nervkittlande spänning.

Lyckan skiner på oss alla vissa dagar och tro det eller ej, en terroristorganisation vid namn H.A.R.M. har uppfunnit en slags molekylbomb som infekterar människors hud och gör dem till levande bomber. När dessa bomber detoneras sprids reaktionen likt ett dominotåg till alla människor i närheten - tänk dig en sådan här bomb som detonerar i en storstad! Självklart kan inte H.A.R.M. få fortsätta med sina lömska aktiviteter, men då ett flertal av Unitys agenter de senaste dagarna har blivit mördade så har ledningen inget annat alternativ än att sätta vår hjältinna, Cate Archer, på uppdraget.

Cate, uppvuxen i ett fattigt hem, snappade tidigt upp kunskaper om hur man stjäl. Senare blev hon en mästertjuv, och när hon gick med i Unity kom dessa kunskaper väl till hands. Nackdelarna för henne i Unity är inte bara att hon är en kvinna i vad som då ansågs vara en mans jobb, utan att hennes förtroende inte precis ligger på topp hos hennes chefer. Men som sagt, på grund av akut agentbrist väljs hon i alla fall ut för uppdraget att stoppa dessa galenpannor och rädda världen.

Langa på ett kikarsikte!

Banorna i NOLF varierar kraftigt, både i miljö och svårighetsgrad. Berättelsen inleds i Marocko, där du ska skydda en mordhotad ambassadör. Det kanske inte låter så svårt, men eftersom din käre vän ambassadören är extremt närsynt och hör väldigt dåligt så möts du av vissa svårigheter.

Till din hjälp har du Bruno, din handledare, som under detta första uppdrag säger till var fienderna befinner sig. Själv står Cate Archer i ett fönster på ett hotellrum med en sniperbössa. När en fiende dyker upp på till exempel ett tak så skriker Bruno till, och spelaren kan snabbt zooma in målet och avlossa en blykula mellan ögonen på honom.

Efter Marocko väntar många andra miljöer. Här finns tyska skumgränder med STASI-baser, ett uppdrag utspelar sig på ett flygplan, ett annat i en sjunken ubåt och ett tredje i ett avlägset slott uppe i Alperna. Variationen fortsätter dock ännu djupare. På vissa banor spelar det ingen roll hur du gör, bara du kommer fram till målet. På andra banor är det väldigt viktigt att du är helt tyst och inte visar dig det minsta. I händelse av att du skulle bli upptäckt så avbryts uppdraget, och det är bara att börja om från senaste sparade spel.

Sättet att spara kan förstöra spel totalt. I Thief-serien till exempel har jag själv alltid stört mig på att det tar så förbaskat lång tid att spara ett spel. I NOLF existerar inte dessa problem. F6 är tangenten för att snabbspara och F9 för att snabbladda. Tro mig, du kommer använda dessa en hel del. På smygarbanorna är det en mycket bra idé att trycka F6 så fort du kommer förbi en fiende utan att bli upptäckt. Vissa moment måste repeteras om och om igen men till slut kommer du nog ändå på hur du ska göra. Det gäller att tänka i runda banor och överväga flera tillvägagångssätt. Du kan till exempel kasta iväg ett mynt för att en vakt ska bli distraherad, eller för den delen satsa på att skjuta honom med ditt ljuddämpade vapen i hopp om att ingen ska höra hans sista gurglingar innan hans själ lämnar hans kropp. Vissa tycker att denna tankekapacitet är jobbig och irriterande, jag tycker tvärtom. Att anstränga sig lite är bara bra för knoppen.

NOLF är egentligen uppbyggd som en film. Det finns mängder och åter mängder av "cutscenes", alltså små storyklipp mellan spelandet. När dessa pågår så står texten nedanför samtidigt som figurerna talar. Denna text kan man, liksom menyerna i starten, få på Svenska vid önskemål. Något som direkt imponerade på mig var att texturerna också de hade text på Svenska. En annan sak som starkt imponerade på mig var läppsynchet. När figurerna talade så rörde sig deras läppar i takt med texten. Att som Monolith nu har gjort, att ge sig på läppsynch till filmklippen och dessutom göra det rätt första gången, det är beundransvärt. Ändock är det inte den enda ljuspunkten i NOLF, tvärtom.

Bränna soppa vill ju alla

Det är inte första gången jag ser användbara fordon i ett shooterspel. Första gången det verkligen fungerade var i Codename Eagle där du kunde köra både lastbil, pansarvagn och motorcykel. I NOLF däremot får man nöja sig med motorcykel och snöskoter, vilket dock inte behöver betyda att det blir mindre roligt. Nej, vad kan vara roligare att susa genom de enorma NOLF-banorna på en motorcykel och i sista sekund kasta dig av den när du fått syn på en fiende.

Fordonen är lättkontrollerade förutsatt att man inte försöker sig på att styra med musen. Vad som däremot är lite tråkigt är att både motorcykeln och snöskotern är lite buggiga. Inte så att man fastnar i dem, men ljudet har en tendens att strula till det då och då. Dessutom så stannar ditt fordon abrupt på stället om du trycker på knappen för att stiga av vilket medför att känslan minskar drastiskt. Vad som hade varit mycket roligare vore om man själv var tvungen att bromsa in helt innan man hoppar av, något som jag tycker Monolith borde ha tänkt på direkt.

Prylgalen agentfirma

Det finns mängder av vapen. Förutom de tio som kan kallas standardvapen så får du längre fram i spelet massor med olika vapen, allt ifrån en kamoflerad parfymflaska innehållandes gift till ett raketgevär som är dolt innuti en portfölj. Din standardarsenal har du dock med dig i princip på alla uppdrag och består av pistoler och gevär. Alla vapen härstammar självklart från modeller som faktiskt förekommit tidigare i historien. Vänta dig inga supermoderna automatkarbiner här inte.

Det finns tydliga tecken från andra spionfilmer som James Bond och Austin Powers. Precis som i Bond finns också i NOLF ett pryllaboratorie där du alltid har tillgång till de senaste verktygen. Dessutom får du alltid när ett nytt verktyg färdigställts mellan två uppdrag chansen att öva dig på att använda verktyget. Det kan vara allt ifrån solglasögon med mindetektorfunktion till en tändare med inbyggd gassvets. Påhittigheten verkar aldrig sina, men tro mig, glömmer du dina verktyg innan uppdraget så blir allt genast mycket svårare.

Lithtech imponerar

Monoliths egna grafikmotor heter Lithtech och har visat sig vara kapabel till mycket. NOLF är inget undantag, utan innehåller mängder och åter mängder av vackra miljöer, välskapade hus och snygga ljussättningar. Motorn är också kapabel att skapa enorma miljöer, och är jag säger enorma så menar jag just enorma. På banan där man utnyttjar en snöskoter satt jag och gasade på i flera minuter och hela tiden trodde jag att slutet skulle finnas bakom nästa hörn. Men inte då, banan fortsatte och fortsatte. Inte det minsta hackande förekom på denna enorma bana, trots att det överallt stod träd och att jag hade ställt in alla grafikinställningar på max. Ett enorm plus till Monolith för denna lilla eskapad. Att bygga sin helt egna grafikmotor är modigt och Monolith visar sin styrka genom detta underverk för framtidens spel.

Det svänger kompis!

Vad vore ett spel utan musik, det är knappast första gången jag säger så. I NOLF stämmer det liksom det gör i många andra spel jag recenserat. Stänger man av musiken så försvinner stämningen. Denna stämning byggs i NOLF upp av ett antal 60-talslåtar som alla bifogas på en separat CD-skiva. Musiken anpassar sig som i många andra spel till vad som händer på banan så att den accelererar när du börjar skjuta omkring dig. Det vore ju rätt opassande om musikens höjdpunkt kom när du som mest behövde tystnad omkring dig.

Också ljuden från vapen och fiender är välgjorda. Vapnen behöver vi inte gå in på, talet däremot är väl värt en beskrivning. Om man skulle lägga ihop allt tal i spelet tror jag säkert det skulle bli ett par timmar. Allt är inspelat i hög kvalité med perfekt talad Engelska som inte är det minsta svår att förstå. När du ibland smyger nära en grupp fiender kan du höra dem konversera, ofta handlar det om irrelevanta saker men ibland kan man snappa upp lite av deras åsikter om just Cate och hennes framsteg. Roande minst sagt, men lätt uttråkande när man hört samma konversation ett par gånger.

Time to leave my friend

Inget gott varar för evigt, inte ens NOLF. Efter ett par dagars intensivt spelande har jag klarat spelet och lämnat det bakom mig. Det är faktiskt inte särskilt roligt att spela om ett sånt här spel då handlingen är så linjär. Men första gången man spelar det sitter man och njuter av varje sekund, precis som man ska göra med ett bra spel.

NOLF har precis kommit ut inför julhandeln och enligt mig är det den perfekta julklappen. Förutsatt att man inte är rädd för vapen det vill säga.

Skicka en rättelse