Det kalla kriget är inte slut - det har bara flyttat ut i yttre rymden. Det är upptakten till Starlancer, Microsoft Games nya rymd-pangpang. Fast egentligen är det väl inte helt nytt...

Det är lite orättvist att heta Microsoft nuförtiden - många bra spel går förlorade i mängden just för att Pyttemjuk ligger bakom dem; jämfört med t ex id Software som får osannolikt mycket publicitet i förhållande till det försvinnande lilla antal spel de producerar.

Microsoft är nämligen inte dumma - de släpper aldrig något som inte är genomtänkt och väldesignat - även om alla titlar kanske inte är så där vansinnigt underhållande. (Själv skulle jag aldrig få för mig att sitta i en liten Cessna i 18 timmar över Atlanten i MS Flightsim?).

Storslage rymd-pangpang

Starlancer är just ett sådant spel. Väldigt välgjort, med en hyfsat spännade intrig, fantastiska animationer och bra rymd-pangpang. Ändå kommer det nog aldrig att sätta några bestående spår i spelhistorien.

Eller rättare sagt; det har det redan gjort. För snart tio år sedan. Men då hette det Wing Commander och var början på den revolution av 3D-baserade spel som ännu idag är förhärskande. Chris Roberts, desigern som gjorde sig själv till miljonär, gav b-skådisen Mark Hamill (Luke Skywalker) chans till comback och gjorde Origin till ett av 90-talets mest framgångsrika spelföretag - det är just han som också ligger bakom Starlancer.

Och det syns ju, som sagt. Vill man vara snäll, kan man ju säga att idén håller ännu efter tio år. Är man elak däremot, finns det gott om ammunition; ingenting har egentligen förändrats förutom att grafiken numera är snyggare och fienden en annan. Jag själv spelade Wing Commander som en tok och jag blev själv lite förvånad av att märka att så gott som alla tangentbords-kommandon var desamma som då.

Ryssen kommer!

Hur som helst, Wing Co? ehh Starlancer utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, i ett tidigt skede av kolonisationen av rymden. Västalliansen (i princip dagens Nato) har skapat sina egna baser på mars och runt de stora gasjättarna Jupiter, Saturnus och Neptunus, men expansionen har skett jämsides med Koalitionen - som består av Ryssland och delar av det gamla östblocket. När vi kommer in i spelet, har ryssen precis slagit till mot de franska och italienska rymdflottorna i omlopp kring Mars och näst intill raderat ut alliansens styrkor. Enda hoppet står nu till en hastigt ihoprafsad frivilligarmé bestående av i princip vem som helst som kan ratta ett rymdskepp.

Denna trashanks-bataljon har nu det inte alltför tacksamma uppgiften att vända krigslyckan till Alliansens fördel igen. Och det är där ens alter ego kommer in.

Arkadspel eller strategi - välj själv

Starlancer är i grunden ett singelspel, där man dels kan välja mellan att ge sig ut i sporadiska rymdstrider dels att ta del av en större kampanj - där utgången av de olika striderna påverkar fortsättningen i spelet (precis som i Wing Commander...).

På den enklaste svårighetsgraden går det att spela Starlancer som ett slags upphottat arkadspel, där det enbart gäller att skjuta ner så många fiendeskepp som möjligt. Det blir dock snabbt mer komplicerade uppdrag men kastas in i, uppdrag där det gäller att man arbetar intimt med sina rote-kamrater (wingmen på engelska). Beroende på uppdragens karaktär krävs det att man väljer både rätt rymdskepp och bestyckning; ska man slå ut en stor fregatt eller kryssare krävs det ett tungt bepansrat stridsskepp med massor av missiler, medan eskortuppdrag sköts bäst med små, snabba fighters.

Vad som är riktigt bra med Starlancer är den oslagbara atmosfär som byggs upp omkring en - alltifrån det oupphörliga smattret av kommandon, rotekompisarnas skrik på hjälp, till skakningarna i styrspaken (finns utmärkt stöd för Sidewinder Force Feedback joystick); detta tillsammans med den detaljerade 3D-grafiken gör Starlancer till ett nöje att spela. Svårighetsgraden stegras precis lagom snabbt för att man ska hinna lära sig behärska alla kommandon innan de verkligt stora utmaningarna börjar komma.

Äventyr i Zonen

Men let's face it - det blir rätt trist i längden att sitta och spela mot datorn. Därför gav jag mig ut på jakt efter ett gäng mänskliga piloter att skjuta ner. Alla sådana återfinns på Microsoft Gaming Zone (www.zone.com), där hugade fighterjocks kan koppla upp sig för att hitta andra att spela med eller emot. The Zone fungerar dock inte som en portal med ett antal dedikerade servrar, det är istället de anslutna spelarna som kan starta en spelomgång. Tillgängliga spelare visas med namn och symboler som indikerar kvaliteten på deras Internet-anslutning. Gröna spelare har bra ping, gula halvbra och röda undermålig anslutningshastighet.

So far so good. Problemet är bara att det fungerar rätt dåligt. Dels är det ett litet helsike att registrera sig och ta hem alla Zone-filer. Efter ett antal misslyckade försök att dra igång en egen spelomgång eller ansluta till andras, så kom jag till sist trots allt in - bara för att märka att antalet samtidiga spelare är begränsat till fyra stycken i cooperative-läge och åtta om man vill spela deathmatch. Det känns ärligt talat lite klent att sitta och jaga fyra andra flygskitsstora rymdstridsplan genom den gigantiska rymden. Efter ett tags multiplayer-spelande gick jag faktiskt tillbaka till att lira mot datorn...

Åren sätter sina spår

Starlancer är i grund och botten ett spel som ska avnjutas i avskildhet, multiplayerdelen verkar finnas med mest för att alla spel "ska ha det" nuförtiden. Som singelspel är det emellertid mästerligt både grafiskt och vad gäller spelkänsla. De animerade "cutscenerna" är bland de snyggaste jag sett och hade mycket väl kunnat platsa i Star Wars.

Hade det inte varit för avsaknaden av en bra multiplayer-funktion - för den skulle ha kunnat bli hur bra som helst med lite engagemang från Microsofts sida - hade Starlancer varit en solklar fyra, på gränsen till femma. Nu dras betyget ner av denna brist, samt för att det trots sin nya kostym ändå är ett tio år gammalt spel..

Skicka en rättelse