Glöm tegelstenstjocka manualer, bränslemätare och för den dels skull ordet "simulator". Ace Combat 6 har förvisso likheter med de allra snyggaste simulatorerna, men det har arkadspelens hjärta.

Pilotfru med dotter

När japanska Namco Bandai för sjunde gången sedan 1994 lanserar en titel i Ace Combat-serien låter man samtidigt det actionbetonade flygspelet göra sin debut på Xbox-plattformen. Varumärket har hittills varit endast varit en angelägenhet för Sonys konsoler - i synnerhet för asiatiska konsumenter - och det kulturella arvet är tydligt. Fokus ligger ömsom på spektakulära luftstrider och fantasieggande vapen, ömsom på familjetragedier och militära fängelsebröllop. Således är det enklare att snabbt fastslå att Ace Combat varken är något IL2 Sturmovik eller Blazing Angels. Faktum är att serien har mer gemensamt med arkadgenren än med flygsimulatorer.

Färdigdukad actionbuffé

- Luftstrider från första sekund

"... den kalla och cyniska logiken från Tom Clancys krigsthrillers är avlägsen"

Ace Combat 6: Fires of Liberation är inget undantag. Inlärningströskeln är i det närmaste obefintlig. Du som inte tidigare bekantat dig med serien behöver varken titta i manualen eller titta på det inbyggda övningsläget - eller ens starta från en flygplats. Namco bjuder till uppdukat bord, där förrätten är en kort stridsgenomgång, huvudrätten missiler i hundratal och desserten explosioner och brinnande flygfotogen. Ace Combat 6 är med andra ord en synnerligen lättsam upplevelse, och efter några timmar framför bildskärmen står det också klart att det är ett medvetet designval.

Det typiska uppdraget - totalt 15 fördelade på ett ensamt kampanjläge - föregås av en barsk stämma som förklarar hur kriget mot den fiktiva nationen Estovakia fortgår. Landet har genom oväntad invasion tvingat grannen Emmeria till en väpnad motoffensiv. Som en del av flyggruppen Garuda skall spelaren tvinga Estovakias flygvapen, armé och flotta till underkastelse. Vägen dit går genom någon av spelets 15 flygbara jetkärror med tillhörande beväpning. Varje uppdrag innehåller vanligtvis en rad olika delmål. Föga förvånande inbegriper dessa huvudsakligen ett konstant skjutande mot mark- och luftmål - i regel med radiochatter och tjutande missilvarningar som trofast sällskap.

   

Att spela Ace Combat 6 är alltså en stundtals intensiv erfarenhet. En del av förklaringen ligger i fartkänslan. Bilduppdateringen är både jämn och snabb. Tillsammans med flertalet referensobjekt - moln, objekt på marken, flygande vrakdelar och rökspår efter missiler och andra flygplan är hastighetsförnimmelsen i genrens absoluta toppskikt. Glädjande nog har det inte skett på bekostnad av detaljrikedom. Såväl 3D-modeller, ljussättning som grafiska specialeffekter drar tveklöst nytta av 360:ns hårdvara - något som inte minst märks när slagfältet är fyllt av dussintals enheter som agerar till synes självständigt (åtminstone enligt förläggaren Ataris pressutskick som kallar systemet för "Dynamic Operation System"). Hur det än är med den saken är helhetsintrycket förtroendegivande. Den bakomliggande storyn må vara lövtunn, men krigskänslan är ändå påtaglig och ständigt närvarande.

Att Namco, som den japanska traditionen föreskriver, gör ett stort nummer av begrepp som heder och ära är på intet sätt förvånande ett återkommande inslag, såväl under pågående uppdrag som i de förrenderade mellansekvenser tänkta att skapa en känsla av ytterligare kontinuitet i kampanjläget. Tyvärr är både berättarröster som dialoger översatta från japanska till engelska - i sig inget att anmärka på, om man inte hade gjort det på ett nonchalant sätt. Direkta översättningar och filosofiska utläggningar främmande för västerlänningar sätter ut fler frågetecken än utropstecken. Den kalla och cyniska logiken från Tom Clancys krigsthrillers är avlägsen.

Förutsägbart

- men ändå inget hafsverk

Överstelöjtnant Voychek

Å andra sidan gör Ace Combat 6 aldrig heller anspråk på västorienterad dramaturgi. Namco blandar licensierade jetplan med jättelika, bossliknande fiender och verklighetsfrämmande stuntflygning i tunnelsystem - och kommer undan med det. Även om bakgrundshistorian lätt kan avfärdas som en klichéfylld ursäkt att föra handlingen vidare lyckas den ändå engagera. Det är krig, och du är hjälten. Har du svårt för simulatorer men ändå en fäbless för dovt ljudande jetmotorer och målsökande missiler torde Ace Combat 6: Fires of Liberation också kunna bjuda på ett par helkvällars nöjesflygning bland polygonklädda moln och i texturklädda raviner.

Skicka en rättelse