Etniska och politiska konflikter blomstrar upp, terrorn i den tredje världen sprider sig, och militära diktaturer och syndikat hyr vilka vapenbärande hyrsvärd somhelst; för att uträtta deras smutsiga dåd. Du blir ivägskickad till Afrika, och hamnar mitt i smeten; tillsammans med några kamrater. Döden följer dina spår; vänder du dig om, så är du förlorad.

Shadow Company är ett spel från en tämligen okänd distributör, och det var med en viss mån av skeptisism jag körde igång spelet; efter ett intro av halvmedioker art kastas man så in i en klassisk spelmeny, och efter några klick är man inne i introduktionen till första uppdraget.

Påtaglig fara

I början av varje uppdrag får man en genomgång, i form av en mängd objectives på en karta, det kan vara allt från att slå ut en militär anläggning, till att spränga batterisatser för SAM-sites (antiflygmissiler). Här får man också se lite information om medlemmarna i sitt team, samt deras beväpning. I början, så är vapen knappast en beräknelig del, man får roffa åt sig det som fienden har, inte sällan har man ammunitionsbrist, och då; är det bara kniven och modet som står på ens sida.

Motorn

Motorn i spelet är 3DFX-baserad, med stöd för D3D, och påminner om den som användes i det gamla hederliga "Myth II", om det var någon som spelade det. Vyperspektivet är sett snett uppifrån, och man kan kontrollera "kameran" genom att zooma och snurra, eller ställa in den på att automatiskt följa den figur man kontrollerar.

Något som kan bli riktigt irriterande är det faktum att man inte har någon vidare kontroll på kameran, jag upplevde att jag aldrig fann något läge, där jag hade den kontroll jag önskade. Ibland blev det såpass frustrerande att man nästan stängde av spelet, och bättre blev det inte när man dog väldigt ofta, och spontant. Det är ett ruskigt svårt spel (även om detta kan justeras i svårighetsgrader), och att hela teamet helt plötsligt blir utplånat för att man förbisett någon liten detalj, såsom att titta bakom den där samlingen lådor; där en fiende med Kalaschnikov stod hukad och gömde sig. Ett smattrande oljud senare, och hela ditt lag ligger och doftar morgongräset för sista gången.

Stämning

Ljudupplevelsen i spelet är godkänd, ljudet från vapnen är inte de bästa jag hört, men gör sin rätt, och om man vill så finns musik att lyssna på medan man spelar. Dock är detta inget att rekommendera, eftersom musiken ibland kan förstöra en hel del av den "verkliga" stämning som trots frustrationer faktiskt kan uppstå. Ibland kan faktiskt adrenalinet pumpa, såsom det förmodligen skulle göra; om man själv skulle ha deltagit i verkligheten. Känslan är obeskrivlig, när man krälar sig fram över gräset mot vaktposteringen vid ett vapenförråd. Sakta glider man upp bakom honom, och utan att han hunnit fundera på "Vad insekterna låter konstigt idag??!?", så har kniven sjunkit in i lämplig kroppsdel, som försatt den intet anande vakten ur spel.

Slutsats

Shadow Company är ett spel, som trots mången irriterande faktor; faktiskt visar att det går att innovera i en spelgenre som verkat totalt upptäckt. Med en bättre motor, och bättre kontroll; så hade det här liret fått toppbetyg, men som det är nu; så mäter det sig inte med strategi/krigtitaner såsom Hidden & Dangerous. Ett bra försök dock, och jag är förväntansfull inför det eventuella; Shadow Company 2.

Skicka en rättelse