De senaste åren har inte varit lätta för världens mest kända spelhjältinna. Efter sin bejublade debut i 3D-grafikens linda har Eidos mjölkko inte direkt rosat marknaden med kvalitet varesig det gällt spel eller filmer. I sin debut till den nya generations TV-spel har dock Lara Crofts skapare Toby Gard anlitats för att ta Tomb Raider tillbaks till sina rötter och förhoppningsvis visa att det fortfarande kan vara kul att utforska ruiner.

Upplägget i Laras första äventyr under Crystal Dynamics ledning är lika klassiskt som spelhjältinnans former. Det som börjar med ett till synes ordinärt äventyr i en sedan länge övergiven ruin övergår snart till något mycket större; i Legends fall en jakt efter sanningen kring legenden om King Arthur som tvingar Lara att möta sitt förflutna. Som vanligt i Tomb Raider är dock handlingen av underordnad betydelse. Den fungerar mer som en ursäkt för att skicka Lara till intressanta platser än något annat och i Legend tar den dig till så vitt skilda platser som Peru, Ghana och England.

Väl på plats bjuder Legend på en klassisk Tomb Raider-upplevelse som om du mot förmodan inte redan känner till kan beskrivas som ett plattformspel där du får chansen att hoppa, rulla och svinga dig fram i varierande miljöer. Titt som tätt ställs du inför klurigheter som du måste använda både list och fingerfärdighet för att lösa. När Legend håller sig till dessa grundstenar är det en härlig spelupplevelse som verkligen får en att inse att Tomb Raider inte blev marknadsledande enbart tack vare Laras fysiska attribut. Tyvärr har dock Crystal Dynamics inte kunna hålla sig ifrån våld helt och hållet och med jämna mellanrum ställs du inför situationer som endast kan lösas med dina skjutvapen. I dessa lägen transformeras spelet från ett härligt plattformsäventyr till ett högst medelmåttigt actionspel i tredjeperson. Turligt nog är dessa sekvenser inte tillräckligt långa eller vanliga för att dra ner spelupplevelsen till några direkt låga nivåer, men de är ändå rejäla fläckar som bör tvättas bort.

Gott men kort

Legends största problem är emellertid inte dess halvhjärtade försök att vara ett actionspel utan snarare dess längd. Spelet består av åtta banor och på någon av de lägre svårighetsgraderna kan spelet klaras av på under tio timmar. Jag råder därför alla som har erfarenhet av tidigare Tomb Raider-spel att skruva upp svårighetsgraden maximalt och att undvika walkthroughs till varje pris. Visserligen använder sig spelet av achievements på ett mycket bra sätt. För att få maximal Gamerscore måste du inte bara klara av spelets banor utan även klara dem under en viss tid och hitta de glimrande hemligheterna som är mer eller mindre gömda. Detta ger spelet en extra livslängd som verkligen inte ska underskattas. Samtidigt ska den dock inte heller överskattas då det säkerligen inte är alla som bryr sig om sin Gamerscore.

I det närmaste total kontroll

I ett spel som Tomb Raider är det inget som är viktigare än att kontrollen sitter helt rätt och i Legend sitter den mer rätt än på länge. När jag svingar mig fram i ruinerna känner jag väldigt sällan någon frustration över att Lara inte gör som jag vill. Visst kan hon missa ett hopp eller två men då är det mitt eget fel och inte en bristande kontrolls eller en korkad kameravinkels. Till och med de Dragon?s Lair-liknande sekvenserna känns naturliga och blir ett trevligt avbrott från det övriga spelandet. Den enda delen där kontrollen brister är de actionsekvenser där du tvingas använda eldkraft istället för list om du vill överleva. Detta beror till viss del på användandet av tredjepersonsvyn men då den uppenbarligen har fungerat bra i andra spel så borde Crystal Dynamics kunna prestera bättre på den här punkten.

Inte nästa generation

Tomb Raider: Legend är knappast vad som bland tyckare världen över kallar för next-gen men det bjuder ändå på en hel del ögongodis. Laras äventyr tar dig hela vägen från Bolivias fuktiga djungler till Kazakstans kalla vinterlandskap och båda dessa miljöer samt alla däremellan ser riktigt bra ut. Speciellt imponerar vattnet som ser riktigt inbjudande även när det håller livsfarligt låga temperaturer. När vi sedan kommer till spelets karaktärer så har den en väldigt karaktäriskt stil som säkerligen inte kommer tilltala spelare som vill att figurerna skall se så mänskliga ut som möjligt. Personligen gillar jag stilen utvecklarna valt och tycker att den passar Tomb Raider som handen i handsken. Också ljudet håller en jämn och bra nivå med stämningsfulla ljudeffekter och musik. Spelets karaktärer får också en extra dimension tack vare bra röstskådespelare. Visserligen håller inte dialogerna Tarantino-klass, men det är knappast något man kan förvänta sig av något som har med Tomb Raider att göra där fokus inte direkt ligger på att bygga upp en djup story.

Sammanfattning

Vi har alla kunnat följa Laras väg från hyllad hjältinna till utskälld och utskrattad föredetting. Flytten tillbaka till Laras skapare Toby Gard och hans Crystal Dynamics har dock utan tvekan gjort serien gott och Legend är ett markant steg framåt; ironiskt nog tack vare att det rent spelmekaniskt är ett medvetet steg tillbaka. Fortsätter Crystal Dynamics på den nu inslagna vägen kan Laras nästa äventyr bli riktigt riktigt bra och förhoppningsvis är det då också betydligt längre.

Skicka en rättelse