Recension – Sam & Max Episode 203: Night of the Raving Dead

Precis som det ska vara är det mesta sig likt från tidigare. Grafiken är fortfarande vänlig för äldre datorer och musiken är fortfarande den bästa jazz som kan höras i ett spel. Om du spelat något av Telltales Sam & Max vet du vad som väntar dig. Så vad gör utvecklarna för att locka tillbaka spelare när de inte pumpar upp grafiken till det maximala och spelar noiserock så högtalarna hoppar? De gör vad de gör bäst, nämligen de mest originella peka-klicka-spelen som finns på marknaden. Inte för att de har så mycket till konkurrens, men det är fortfarande en komplimang.

R-r-r-r-rave!

Sam & Max smyger sig tillbaka till den absurdism som en gång i tiden gjorde LucasArts spel så unika. Även om tidigare äventyr i viss mån vandrat sina egna vägar känns det som om Telltale har vuxit sig mogna nog att börja våga ta ut svängarna mer än förr. Denna del handlar om zombier, ravepartyn, en tysk sitcom och en emovampyr som vill ta över världen. Vampyren Jurgen kan mycket väl vara den mest välutvecklade virituella emon någonsin, även om han använder sina bröstpiercingar som fickor och har usel poesismak.

Pusslen håller samma höga kvalitet vi vant oss vid, vilket betyder logiska pussel i ett ologisk sammanhang. Miljöerna är fortfarande det stora klagomålet, precis som vanligt. Cirka en tredjedel av speltiden kommer att spenderas i samma gamla kvarter som alla andra gånger. De nya omgivningarna är dock mer interaktiva och intressantare än innan. Det tyska ravepartyslottet är med sina hemliga gångar och stora målningar som hämtat ur en Hammer-film, medan en amerikansk tv-studio bryter skräcktemat mitt i äventyret för att ge en av spelets roligaste stunder.

Ett annat återkommande klagomål är att avsnittet introducerar få nya karaktärer. Även om det är roligt att återse vissa av dem kan det ändå inte ta bort smaken av lathet från utvecklarnas sida, att de inte orkar stoppa in nya biroller.

It's alive!

Att kritken alltid är densamma för nya Sam & Max-episoder är något tveeggat. För även om utvecklarna aldrig verkar vilja rätta till problemen med få miljöer och karaktärer så skapar de inte heller något nytt att klaga på. Det är de vilda blandningarna som gör att äventyret aldrig stagnerar, alltihop känns som en bergochdalbana som man vet slutar i en enda stor röra med räls.

Formulan är dock inte perfekt. Än. Det finns fortfarande en barnvänlig inställning och det oprovocerade övervåldet som gör serietidningarna så speciella är fortfarande inte närvarande i spelen. Vad som kvarstår är att Telltale inte vet hur man gör ett dåligt Sam & Max-spel, och Night of the raving dead kommer inte göra någon besviken.