Det testosteronpumpade och überhårda Bulletstorm är här. Och, yes, believe the hype.

Men vad är meningen då, utöver att plussa på sitt egokonto? Jo, förstår du, poängen kan du använda för att köpa vapen, låsa upp nya förmågor, stärka dem och bli lite mer bad-ass än vad du var tio minuter tidigare. Det är lite av Ratchet & Clank-tänket, med den markanta skillnaden att du får poäng efter kvalitet snarare än kvantitet.

Kill with darlings

Tacksamt nog finns det också vapen som motsvarar de förväntningar du får efter att ha dykt ner i skillshot-dammen. Flail gun är min speciella darling. Tänk er två granater som är sammanlänkade med en kedja och som kan skjutas iväg och snärja fulingarna runt benen eller, ännu hellre, halsen. Sadisten i mig slår frivolter när jag lyckas spränga flera fiender på en gång i en kaskad av kroppsdelar. Självklart finns det mer traditionella inslag som en hagelbössa och revolver. Men det är de unika tillhyggena du kommer att minnas, som snipergeväret där du själv kontrollerar ammunitionens bana.

Grayson är hopplös som i "hopplöst charmig".

Ett FPS utan multiplayer är inget FPS och Bulletstorm föjer förstås mallen. En intressant twist är att spelet saknar klassiska spellägen i form av ”alla mot alla” eller lagbaserade holmgångar. Istället står co-op i centrum, ånyo med poänghamstrandet i huvudrollen. Spellläget "Anarchy" går ut på att utöva liknande skillshots som i singleplayer, med skillnaden att du kan sammanlänka dem med dina kumpaner och få upp poängsummorna ytterligare flera snäpp. Fienderna kommer i vågor och för att kunna gå vidare till nästa ”våg” krävs det ett visst antal poäng. Potentialen finns där, även om någon karta är i minsta laget. Ett annat läge heter ”Echo” och det bygger på solonivåer där du ska mosa fiender och hamna så högt som möjligt på topplistorna. Jag sätter mina pengar på att förstnämnda läge blir kioskvältaren.

Suget efter poäng är ständigt närvarande.

Att Bulletstorm är som bäst när det struntar i allt vad realism handlar om torde vara uppenbart vid det här laget. Du slutar ifrågasätta varför det finns naturligt byggda vattenrutschbanor i grottpassagerna och koncentrerar dig istället på att trycka till den intet ont anande skurken vid banans slut så han spetsas på staketet bakom (”Voodoo Doll”. Utsökt.).

Som spelkritiker är det lätt att bli cynisk till tröttsamt PR-snack, men då och då finns det sanning bakom de väl hopsnickrade citaten. På förhand ville utvecklarna få oss att tro på en milstolpe för genren; spelet skulle få oss att bry oss om hur vi överrumplar fienderna snarare än hur många och hur snabbt vi mosar. Med facit i hand lyckas spelet med just detta. Jag dödar aldrig på rutin, vill inte ta mig från punkt A till B så snabbt som möjligt. Jag stannar kvar i striden och utmanar fienden samtidigt som jag utmanar mig själv att tänka i fräscha banor. Och under ytan finns ett ganska ordinärt FPS, men det har jag glömt för längesen.

Mer Bulletstorm – FZ pratar med CliffyB och Adrian Chmielarz

Föregående Nästa
Skicka en rättelse