Den som följer FZ:s nyhetsbevakning vet att det tog amerikanska Valve sex år att utveckla sin kritikerrosade actionskjutare Half-Life 2 - och att det var en väg kantad av såväl källkodsstöld, upprepade förseningar och en flod av allehanda rykten. Utvecklaren kastar ljus över händelserna i boken Half-Life 2: Raising the Bar, som i mångt och mycket kan beskrivas som en självbiografi av framgångssagan som givit kofoten ett ansikte. FZ har lustläst verket från pärm till pärm, och kan bland annat konstatera att spelet fått en av utvecklarna att spy - i bokstavlig mening.

Att det skrivs böcker om spel är ingen nyhet - bokbranschen har producerat såväl strategiguider som lösningsförslag ända sedan arkadspelen flyttade in till vardagsrummen och 1980-talets 8-bitarsdatorer. Half-Life 2: Raising the Bar är dock i ett flertal avseenden helt olik de flesta böcker som producerats på temat datorspel. I bjärt kontrast till Half-Life 2: Prima Official Game Guide - tidigare recenserad här på FZ - handlar Raising the Bar inte om hur man tar sig genom Half-Life 2, utan istället om utvecklarens bakgrund och hur företagets vardag ser ut. Hade boken varit en TV-produktion hade den påannonserats som en dokumentär - med all rätt. Språkbruket är genomgående enkelt, och den med godkänt betyg i gymnasieengelska bör inte ha några problem att ta sig genom den. I likhet med tidigare nämnda guide är det bokförlaget Prima som återigen står som utgivare för Raising the Bar, som i Sverige kan köpas via ett flertal nätbaserade boklådor.

Snygg layout - men mycket luft

Boken, som är tryckt i fyrfärg på blankt papper, har hårda pärmar samt inbunden rygg och ger vid första anblicken ett påkostat intryck. De 288 sidorna är fördelade på sex olika kapitel, vilka i tur och ordning beskriver spelen Half-Life, Counter-Strike samt Half-Life 2. Upplägget är snyggt och varierande - vissa sidor och uppslag täcks helt och hållet av bilder från spelen, och andra sidor innehåller utkast på manus, konceptbilder på banor och monster som aldrig lämnat ritbordet samt kåserier från enskilda medarbetare på Valve. Trots att boken i fysisk mening är både stor och tjock står det efter en stunds läsning klart att mycket av innehållet är luft - layouten är visseligen estetiskt genomtänkt och passar upplägget väl, men innehållet är allt annat än kompakt.

De inledande kapitlen kom som en överraskning för mig - trots att jag var bekant med titeln innan jag först läste genom boken trodde jag att Raising the Bar uteslutande handlade om utvecklingsarbetet av Half-Life 2. Så är det alltså inte. De första 65 sidorna är vigda Valves första spel - försäljningssuccén Half-Life och några av de mer populära modifikationerna till spelet, därbland Counter-Strike. Innehållet domineras av stora bilder med tillhörande text, som presenterar alla varelser i spelet på ett lättsamt och roande sätt (huvudpersonen Gordon Freeman kallades i ett inledande skede för "Ivan the Space Biker", för att ta ett snabbt exempel). Tyvärr är presentationstexterna genomgående väl korta - trots att man med lätthet skulle rymma mer information uttrycker man sig sparsmakat och kortfattat. Taktikskjutaren Counter-Strikes osannolika väg till toppen som världens populäste onlinepangare avhandlas relativt kort. Istället berättar man om hur arbetet med efterföljaren Counter-Strike: Source framskred, och hur man gått tillväga för att replikera gamla och för många väl invanda banor som "Aztec" och "Dust", vilka alla härstammar från spelets föregångare.

Half-Life 2 bakom kulisserna

Huvuddelen av Raising the Bar redogör för arbetet med Half-Life 2. Kanske speglar det också den press Valve haft på sig - som företagets portalfigur Gabe Newell uttrycker det på ett ställe, så var man tvungen att överträffa sig själva. Den främsta konkurrenten till Half-Life 2 var enligt Newell spelets egen föregångare - vilket man lyckats illustrera väl; boken innehåller oräknerliga idéer som av olika anledningar inte visat sig passa in i den färdiga produkten. Det är svårt att läsa Raising the Bar utan att fundera över hur spelet kunde ha sett ut, om man valt att gå andra vägar. Valves designer Ken Birdwell sammanfattar i en mindre spalt merparten av boken ganska väl, då han beskriver den tid han lade ner för att ta fram det blåa, genomskinliga tentakelförsedda monster som tidigare synts på skärmdumpar företaget släppte från spelet innan det släpptes. Trots att det enligt Birdwell i teknisk mening skall fungera väl valde man att ändå inte låta det vara kvar i Half-Life 2 - och med det beslutet försvann hela banor som var byggda runt mötet med monstret. På motsvarande sätt beskriver Raising the Bar ett flertal liknande koncept som aldrig passerade kvalitétsgranskningen - som den bortklippta anläggningen "Air Exchange" och en längre färd med en isbrytare till det arktiska industrikomplexet "Weather Control".

En i mitt tycke intressant aspekt av Raising the Bar är hur man presenterar den främmande rasen "Combine", vilken spelar en framträdande roll i Half-Life 2 som den ockupationsmakt vilken lagt mänskligheten under sina fötter. Den som spelat Half-Life 2 vet att spelet förklarar upprinnelsen till de händelser som tilldragit sig innan Half-Life 2 startar. Primas bok fyller igen många luckor, och berättar hur Valve tänkt sig mänsklighetens totala och villkorslösa kapitulation. Dessvärre följer presentationen ingen röd linje - man förklarar olika aspekter av Combine lösryckta ur sitt sammanhang. Det är med andra ord upp till den enskilde läsaren att bilda en helhetsuppfattning, vilket jag tycker känns fattigt. Överlag kan det redaktionella materialet i boken sägas vara fristående från angränsande delar - slår man upp en sida kan man börja läsa utan att texten knyter an till angränsande material. I ett uppslagsverk är upplägget oöverträffat - men i det här sammanhanget upplever jag ibland Raising the Bar som en nästan 300 sidor lång uppställning av enskilda fakta och anekdoter.

Den kanske mest intressanta delen av Raising the Bar är den som belyser Half-Life 2:s bakomliggande teknik och dramaturgi, eller för att uttrycka det på ett annat sätt - hur mötet mellan spelmotorn Source och spelets manuskript har fungerat. Man visar de skådespelare efter vilka spelets människor är inspirerade - och den kusliga likheten mellan några av dem och de färdiga spelfigurerna (därbland Eli Vance, Barney Calhoun fader Grigori och Wallace Breen). Prima beskriver vidare allt från hur Valve valt att ta försöka förmedla känslor genom ansiktsuttryck till mera subtila detaljer - som vad man efterfrågade hos spelets röstskådespelare. Man berättar avslutningsvis hur man designat och polerat ett flertal av spelmiljöerna, vilket torde vara av särskilt intresse för de som själva tillverkar banor och annat spelinnehåll; ett flertal medarbetare redogör bland annat för hur arbetsgången varit, varför man valde att ta bort ett massivt anfall mot Combine-styrkornas högkvarter och man skapat spelets texturer.

Ömsom vin, ömsom vatten

Half Life 2: Raising the Bar är en bok jag läst med blandade känslor. Idén som sådan - att dokumentera ett företags resa från en liten och okänd uppstickare till en av världens mest betydelsefulla aktörer i spelindustrin - är lika ovanlig som lovvärd. Boken bjuder stundtals på roande, engagerande och intressant läsning med en snygg layout som inbjuder till fortsatt läsning. Problemet är bara att det sällan finns någon fortsatt läsning - innehållet är som bäst övergripande och når sällan något djup. När man väckt läsarens intresse för ett ämne så avslutar man inslagen lika snabbt som de inleddes. Ändå får jag känslan av att man skulle kunna fördjupa sig i det man skriver om, och att man medvetet valt att undanhålla material. Om det är av tidsbrist eller för att man inte vill visa kort man kan spela ut i ett senare skede skall jag låta vara osagt - men slutsatsen är den samma; jag får intrycket av att man tagit på sig lite för stora skor och att man aldrig riktigt infriar de förväntningar en sådan här tjock bok väcker.

Den som verkligen vill syna Half-Life-sagan i sömmarna och inte kan få nog av spelen bör överväga ett köp - givet att man räknar sig själv som ett hängivet fan som vill se spelen bakom kulisserna. Boken är i grund och botten välskriven och ingenting som varken Prima, Valve eller konsumenten har anledning att skämmas för.

(Vem det var som spydde? Svaret är Valves programmerare Adrian Finol, som vid ett tillfälle tillbringade allt för lång tid med propellerbåten i Half-Life 2)

Skicka en rättelse