Det var då. Den 11 mars kommer alla ilskna tangentbordskrigare att själva kunna spela #Dragon Age II och då – gissar jag – välja att göra avbön. För när serien med den andra delen genomgår en förvandling och går från en traditionsbunden retro-tribut till att bli filmisk och medryckande är det faktiskt nästan uteslutande en bra sak. Utvecklarna har tagit blicken från de klassiska Baldur's Gate-spelen och fäst den vid en betydligt modernare och intressantare inspirationskälla: det mäktiga rymdeposet #Mass Effect. Det kännetecknas mest utmärkande av att din grey warden från den första sviten har fått lämna plats för Hawke – Dragon Age-världens egen kapten Shepard.
Piratbruden Isabella – gammal bekanting i ny förpackning.
Det är med just en Mass Effect-liknande typ av frihet som spelet börjar. På brukligt vis tillåts du fixa och dona med din karaktärs utseende, kön och arketyp som du själv vill. Du kan till och med döpa honom eller henne till Facebook Hawke. Om du vill. Men hur du än vrider och vänder på din karaktär kommer Hawke alltid att vara Hawke. Valmöjligheterna att skräddarsy densamma är därmed betydligt färre än tidigare, men i gengäld har din avatar getts en egen röst. Det gör mycket för känslan och är i slutändan ett fint byte eftersom det resultaterat i ett mer entusiasmerande Dragon Age än någonsin förut.
Utan det stora onda
Det som gör seriens metamorfos fetstilt är dock själva berättandet. Det kommer genast att få dig att höja på ett ögonbryn eller två. #Bioware använder sig spännande nog av ett inramat narrativ, en berättelse inom berättelsen – lite på samma manér som filmen De misstänkta. Ramberättelsen handlar om hur dvärgen Varric blir förhörd av den kyrkliga inkvisitorn Cassandra. Hon vill veta allt om Hawke, en fereldensk flykting som på något vis lyckades jobba sig upp till den gamla slavhandlarstaden Kirkwalls sociala elit under loppet av tio år. Det är alltså Hawkes väg från rännsten till gräddfil som vi får spela. Och det är en intressant resa om det någonsin funnits en. Det tio år långa tidsspannet representeras klyftigt av att du får bekanta dig med staden under olika perioder av Hawkes hierarkiska friklättring – man spelar ett eller två år innan Varric berättar vidare och på nytt slår ner i berättelsen.
Den riktiga huvudpersonen heter dock Kirkwall. Centralt för handlingen är hela tiden den trevägskonflikt som plågar staden och hotar att förgöra den inifrån. Tidigt står det klart att det råder en infekterad stämning mellan stadens korsriddare och magiker - en väpnad drabbning tycks inte särskilt långt borta. Vid sidan av det här har en samling principfasta qunari av okänd anledning slagit läger i hamnkvarteren, ett horn i sidan på båda sidorna. Hawkes roll i allt det här är i mångt och mycket upp till dig att definiera, men du bör vara förberedd på att Dragon Age II i stor utsräckning utspelar sig på en och samma plats.
Darkspawn gör två kortare gästspel, i övrigt slipper vi originalets torftiga blight.
Det blir stundom lite instängt och miljöerna är genomgående mindre än i tidigare delar, tro ingenting annat. Men med Dragon Age II har Bioware äntligen kommit till den lysande insikten att ärkedemoner, darkspawn och världens undergång egentligen är ganska tråkiga ting. Det väger upp med råge.
Den andra delen i draksagan handlar alltså mer än någonting annat om Kirkwall och dess invånare. Spelet rör sig, med undantag för kortare exkursioner ut på den omkringliggande vischan, aldrig ifrån dess gator och torg. Det saknar också – åtminstone fram till de sista skälvande timmarna – en tydlig antagonist. Bioware klarar på det här viset hjälpligt av att ersätta avsaknaden på det stora onda med en känsla av kontinuitet och samhörighet - man får stanna på en plats och se hur den utvecklas på ett sätt som jag vågar påstå att inget RPG - varken av den nya eller gamla skolan - gjort förut. Det hedrar utvecklarna.
