Miljövänliga grottor

Det politiska dramats snäva korridorer har dock fört med sig en del smolk också. Ett återkommande irritationsmoment är hur samma grottor och källare återanvänds till flera vitt skilda uppdrag. Det kan förstås förklaras med att nya monster och banditer tar samma områden i besittning under loppet av den tio år långa berättelsen – men det finns egentligen ingen anledning till att förlägga olika uppdrag i samma dungeons. Vid sidan av att det sparat tid åt utvecklarna kan jag inte se några fördelar med att tvingas återvända till samma grotta gång på gång. När spelet ändå utspelar sig på en och samma plats hade det varit trevligt med fler unika miljöer att besöka.

På närmre avstånd är det hela väldigt likt #Origins. Särskilt i den bemärkelse att det bara finns en eller högst ett par riktigt nyanserade och intressanta följeslagare, medan övriga utgör ett ganska blekt gäng. Särskilt utmärkande är Anders – den blonda magikern från Awakening – som här återkommer med bravur. Dragon Age II djupdyker i hur hans demoniska fripassagerare Vengeance (otyget tidigare känt som Justice) påverkat honom. Det här sidospåret berättar om en man som blivit besatt av att hämnas det förföljda magikerkast han tillhör och står ut som ett av de intressantaste i spelet. Det är tydligt att Anders, piratbruden Isabella och Varric är de största stjärnorna jämte Hawke själv.

Dragon Age II på konsol: hack 'n' slash. Dragon Age på pc: ganska old school ändå.

Varric är faktiskt ett helt eget kapitel. Vår rödlätta och kortväxta berättare tar sig an uppgiften att återberätta Hawkes stordåd med den omisskännliga entusiasmen hos en mytoman. Ta sidouppdraget som involverar Varrics snikna bror till exempel. De båda syskonen har legat i luven med varandra en längre tid (varför får du utforska själv) och till slut bestämmer sig Hawke och dvärgen för att konfrontera Bertrand, som brorsan kallas. Varric berättar hur han gick in huset och slogs mot sitt syskons hejdukar. Hans trogna armborst Bianca avfyras med en kvickhet som bara kan beskrivas som overklig. När Varric tar fart i sitt berättande är det som om han höll i ett maskingevär. På skärmen syns ett hus som snart antar en bekant skepnad. Liksom dvärgens snack: "Say hello to my little friend!", skanderar han plötsligt. Cassandra avbryter dvärgen och kräver den osminkade versionen av vad som hände. Och så där håller det på - in och ut ur berättelsen i berättelsen. Alla falskheter är inte riktigt lika lustiga som den här – men spelet är avgjort lekfull på ett sätt som inte riktigt kunde tillskrivas föregångaren.

Pc och konsol

De spelmekaniska nyheternas betydelse är egentligen underordnade spelets nya sätt att berätta, men visst påverkar de upplevelsen. Det mest utmärkande är hur fågelperspektivet som kännetecknat den typ av tunga, storyorienterade rollspel som man gärna förknippar den här franschisens namn med försvunnit. I dess ställe har kameran lagt sig till rätta någonstans mitt emellan full utzoomning och Mass Effect-spelens tredjepersonsperspektiv. Det fungerar över förväntan i pc-versionen - det är en blandning av gammalt och nytt som varken gör särskilt mycket från eller till. Jag kan ärligt säga att jag inte saknar fågelperspektivet här.

På konsol (vi har testat PS3-versionen) är det däremot som att spela ett helt annat spel där utvecklarna till synes övergett det arv från Baldur's Gate-serien som ändå dröjer sig kvar på pc. Dragon Age II på konsol är ett finessrikt och detaljerat hack 'n' slash, varken mer eller mindre. De förändringar som går igen i båda versioner är att interfacet bantats något och att det gjorts lättare att skönja hur dina förmågor samverkar. Speltiden är därtill avgjort kortare både på pc och konsol jämfört med föregångaren - jag klockade in på cirka 25 timmar (att jämföra med mina 50 timmar i Origins) under min första genomspelning och gjorde uppskattningsvis 75 % av alla sidouppdrag. Det är kort men inte för kort. Jag gillar det.

Striderna hanteras på gängse vis: skicka in din tank i hetluften och använd taunt-förmågan. Rinse and repeat.

Just det. Du som läser det här har med största sannolikhet testat den demo av spelet som pytsades ut för en tid sedan. Det är ett missvisande smakprov. För Dragon Age II är långt ifrån den själlösa darkspawn-slakt som demon antyder att det kanske skulle kunna vara. Det här är ett vågat försök att bryta sig fri från standardmall 1A – och till största delen även ett lyckat sådant. Det är ett politiskt drama, mer än ett traditionellt fantasyspel. Bara en sådan sak.

Bioware klarar med nöd och näppe av att göra ett intressant spel utan en T-1000 eller Darth Vader - men man klarar det, och det är i slutändan det enda som betyder någonting. Om jag avslutande och helt kort tillåts klaga på en enskild del av spelet är det att den bakomliggande berättelsen - trevägskonflikten mellan stadens respektive läger - kunde ha varit intressantare. Den är ganska menlös och kommer när allt är sagt och gjort inte att få dig särskilt upphetsad. Men Dragon Age II:s nya kläder kommer definitivt att lyckas med det konststycket.