Låt mig göra en sak klar med detsamma - det här är inte en Wii-version av Tony Hawk's Project 8. Där ligger fokus på att utföra så snygga trick du bara kan och det finns åtminstone en viss realism, om än rejält överdriven. I Downhill Jam är det farten som är viktigast då du ska ta dig nerför ett berg så fort som möjligt. Visserligen kan du utföra sanslösa trick och ibland stöter du på tävlingar där du ska samla poäng genom att utföra så många av dem som möjligt, men i grunden är Downhill Jam mer ett racingspel än ett skateboardspel.

Inget typiskt Tony Hawk-spel

- mer racing än skateboard

Kanske är det därför som proffsåkarna saknas. Givetvis finns Tony Hawk där, men övriga karaktärer är påhittade figurer som har väldigt distinkta personligheter, som Jinx den mystiska gothbruden, hippien Budd och Gunnar den korkade muskelknutten. Alla karaktärer har sina egna fördelar och nackdelar som fördelar sig på fem kategorier, men vem du väljer har inte någon större inverkan på spelupplevelsen.

I enspelarkampanjen av Downhill Jam ska du ta en av dessa karaktärer, eller skapa en egen, och lotsa honom eller henne genom en världsturné som besöker en rad intressanta platser som Rio de Janeiro, Machu Picchu och San Fransisco. Under resans gång kommer du att stöta på ett antal olika typer av tävlingar som alla kan ge en brons-, silver- eller guldkrona. Skulle du inte klara de tid- eller poängkrav som finns för en krona av brons får du helt försöka igen för att låsa upp fler tävlingar. Som brukligt är leder också din framgång till olika belöningar som i Downhill Jam innebär saker som nya karaktärer och bättre skateboards.

Som alla andra tidiga Wii-spel saknar Downhill Jam möjligheten till att spela online, men det går att spela upp till fyra personer på samma konsol. Det finns sex stycken spelsätt där det udda ”Steal the head” är den klart lysande stjärnan. Att spela fyra stycken på samma TV ställer dock vissa krav på apparatens storlek då den redan något kladdiga grafiken knappast blir bättre när den delas upp på fyra mindre rutor.

Kontrollen sitter där den ska

- enkel men inte helt utan djup

Den viktigaste egenskapen i ett racingspel är i allmänhet, och för ett som släpps till Wii i synnerhet, kontrollen och det är utan tvekan styrkan i Tony Hawk's Downhill Jam. För att styra lägger du kontrollen på sidan och vinklar den åt det håll som du vill svänga. Detta innebär att du har vänster tumme vid D-paden som har två användningsområden - att utföra diverse trick när du är luftburen samt att attackera dina motståndare när du slickar asfalten. Högra tummen å sin sida är perfekt belägen för att använda 1-knappen när det är dags att grinda eller 2-knappen som får din karaktär att huka sig ner för att sedan hoppa när du släpper den. Allt som allt fungerar kontrollen riktigt bra och den är tillräckligt intuitivt för att en nybörjare ska klara av det utan några större problem samtidigt som den ger goda möjligheter för de lite mer avancerade.

Varken grafik eller ljud är någonting att hetsa upp sig över. Visuellt är spelet varken bra eller dåligt utan visar upp en snarlik nivå med övriga lanseringstitlar till Wii, det vill säga inget som imponerar på de som äger en konsol köpt på 2000-talet. Ljudet å andra sidan har en del goda sidor, speciellt röstskådespeleriet som kan tyckas något barnsligt men det passar spelet alldeles utmärkt och skapar en smårolig stämning.

Skulle jag rekommendera någon att köpa Tony Hawk's Downhill Jam? Tveksamt. Visst, spelet har sina goda sidor, kontrollen fungerar som den ska och det bjuder på lättsam underhållning. Det har en dock en farlig tendens att bli enformigt lite för snabbt, vilket tillsammans med det något bristande flerspelarläget och uteblivna möjligheten till onlinespel begränsar hållbarheten. Något dåligt spel är det inte, men har du någon annan plattform hemma kan du utan några större problem hitta ett bättre alternativ till den.