Ett av de vackraste och mest vidunderliga spel som någonsin gjorts har äntligen fått en uppföljare. Kan Okamiden nå samma svindlande höga höjder som det regnbågsdansande Okami?

Det gör mig så arg. #Okami är det absolut bästa spelet som släpptes till Playstation 2. Och då ska man ha i åtanke att konkurrensen på den konsolen är mördande. #Ico, #Shadow of the Colossus, #Katamari Damacy, #Silent Hill 2, #Persona 3, #Metal Gear Solid 3, #Grand Theft Auto: San Andreas är alla stentuffa utmanare. Men jag väljer Okami.

Synd att nästan ingen annan gjorde det. Spelet sålde bara i några hundratusen exemplar. Jag antar att det var två saker som låg det i fatet. 1. Man spelade som en vit varg. Som till på köpet var a) en tjej och b) en gudinna. Knappast den genomsnittliga hjälten direkt. 2. Grafiken var helt galen. Inspirerad av en klassisk östasiatisk konststil, sumi-e. Overklig. Kladdig. Så rasande vacker att varje ny vy gjorde mig gråtfärdig. Men givetvis omöjlig att sälja in till de som klagade på att #The Legend of Zelda: The Windwaker såg barnsligt ut. Det gör mig så arg.

Möt Okamiden

Att Okami skulle få en uppföljare kändes som en omöjlighet, än mer så när utvecklaren #Clover Studio tvingades lägga ner. Men när #Capcom några år senare portade spelet till Wii fick de inblandade mersmak. Och mot alla odds fick #Okamiden klartecken. Mina känslor för det hela? Blandade.

Han till vänster heter Mr. Orange. För att han har en apelsin på skallen. Det är den sortens logik som höjer mysvärdet på Okamiden rejält.

Varken Hideki Kamiya eller någon annan i det ursprungliga Okami-teamet har varit inblandade i Okamiden. Beslutet att förlägga spelet till Nintendo DS har haft viss inverkan på den tidigare så sprudlande grafiken. Och... är det en uppföljare eller en remake det är frågan om? Det är en befogad fråga sett till spelets första tre timmar. Här gör jag nämligen nästan exakt samma saker, i samma ordning, som i originalet. Jag borde vara överlycklig över att få återse det magiska landskapet som är Nippon igen, men i sin iver att tillfredsställa fansens nostalgikänslor har Capcom närmast gjort parodi av det hela. Som tur är växlar spelet spår, även om det dröjer väl länge.

Möt Chibiterasu

Det här är inte Amaterasus spel. Solgudinnan återvänder inte när hon behövs som mest, istället skickar hon sin son, Chibiterasu, att hjälpa människorna. Vilket, eh, ter sig lite futtigt i jämförelse eftersom han bara är en liten grabb. Men det är klart, han är inte ensam heller. Under spelets gång dyker allehanda uppnosiga ungar upp för att göra Chibi sällskap och erbjuda honom sina krafter. Sjöjungfrun Nanami kan givetvis simma och dyka, Kagu är ett andemedium som hjälper Chibi se eteriska element och tjockisen Manpuku bär en fackla som kan nyttjas på diverse sätt. Men till största del handlar Okamiden om vänskapen mellan Chibi och Kuni, den mäktige Susanos son. Och visst är de ett fint par, men om sanningen ska fram så hade Ammy och Issun i Okami ett ännu bättre samspel. Humorn var dessutom mer påtaglig, särskilt Ammys nonchalans saknas.

Även om tekniken inte riktigt räcker till för att göra det rättvisa så är Okamiden ändå ett visuellt fyrverkeri.

Det hindrar inte Okamiden från att vara bedårande. Grafiken når av förståeliga skäl inte upp till sin föregångares nivå, men det är omöjligt att inte charmas av de blommande dallängorna, de söta, skuttande djuren och den akvarellblöta himlen. Upplevelsen som kommer sig av att bara vistas och verka i Nippon med omnejd är jämförbar med en rundtur på östasiatiska museet. Fast roligare och bättre.

Möt den himmelska penseln

Nintendo DS är givetvis rent speltekniskt den ideala plattformen för Okami-serien. Penseldragen som utgör merparten av spelens strider och pussel kan nu utföras med pricksäker precision. Det känns dock lite bökigt att klicka ner lackmuspappret över skärmen och att man bara kan måla ett kommando åt gången är irriterande.

Okamiden får templen och grottorna att framstå som naturliga inslag i spelvärlden, något som alltid känts forcerat i Zelda-spelens fall. Men pusslen ligger fortfarande långt efter sin förebilds dito. Här handlar det nästan alltid om att strecka upp en väg med stylusen och guida sin följeslagare till en knapp som öppnar en dörr. Hjärnan arbetar inte på högvarv, om vi säger så.

Faktum är att jag förväntat mig mer från Okamiden. Att bara kopiera Clover Studios spel och ge alla huvudroller till söta barn är bara märkligt. Dessutom känns det som att Capcom håller på att göra om samma misstag som de gjorde med Okami. Det spelet släpptes till Playstation 2 precis när de nya konsolerna fick sitt stora genombrott. Och nu släpps uppföljaren till Nintendo DS nästan samtidigt som 3DS lanseras. Tänk om det istället hade utvecklats till Nintendos nya konsol. Tänk hur magiskt Okamidens böljande åsar, nippriga figurer och tuschtunga konturer hade kunnat te sig. Nu får vi nöja oss med ett förvisso finfint men ändå alltför välbekant äventyr.

Skicka en rättelse