Aah! Hey! Watch out, motherfu**er! Hey, co**sucker, what are you doing?!?
Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att man hamnat mitt i ett avsnitt av HBO-serien Deadwood. Kvinnan skriker könsord åt mig bara jag går förbi henne på gatan. En kille i närheten börjar springa planlöst omkring som en nackad höna, helt utan anledning. True Crime: New York City överraskar ideligen. Inte med sina kvaliteter, utan med oförståeligt agerande och omotiverat grovt språk. Buggigare och sämre optimerat spel får du leta efter.

Flera av oss som testade True Crime när det anlände i Los Angeles-form förra året, tyckte att GTA-klonen hade sina ljusa sidor såsom ett trevligt soundtrack, bra röstinsatser och en rejäl stad att leka tjuv och polis i. Däremot var mannen bakom styrningen och kameran uppenbart både spasmisk och blind. Det mesta som kan kallas finlir saknades, vilket placerade spelet bland ”hyggliga men inget nytt GTA”. Så poppar uppföljaren upp. Har man korrigerat snedstegen? Polerat grafiken? Gjort något åt taskig AI, buggar eller bara fixat till finliret? Öh, skulle inte tro det.

B-manus är vi allihopa

Marcus Reed har en minst sagt brokig bakgrund. Efter att ha ställts inför ett ultimatum av den stenhårde kriminalaren Terry, som dessutom verkat som hans låtsasfarsa under uppväxten, skolar homeboy-värstingen om sig till en stilig Farbror Blå. Marcus riktiga far Isaiah är kung av gatan, trots att han befinner sig inlåst bakom en kall dörr med ett järnrör var tionde centimeter. Ni vet väl att en röd matta på betonggolvet, cigarr, guldhalsband, dator och egen bar är brukligt under ens fängelsevistelse i staterna? Åtminstone i b-manusens klichévärld. Efter att ha tagit dig igenom diverse tester och banor (tutorial) kastas du ut för att stävja det äpple på åtta miljoner människor New York utgör. Klädd civilt står det dig fritt att utföra goda eller onda handlingar. Allt eftersom du avancerar i karriären kan du köpa allt fräckare vapen och fordon. Tar du alla enskilda element i spelet och radar upp dem ser det schysst ut. Det är på pappret ett kvalitativt, brett och högoktanigt actionspel.

Buggar fröken?

Som ni nog redan förstått skulle man inte slagit ihop allt till ett färdigt spel. Vad som måste ha varit en praktikant lyckades nämligen blanda ihop allt, för ut kom en illaluktande och frustrerande kod; fylld av stölder från andra spel, oredigerat och icke-optimerat material som mest skapar irritation. Såhär ska inte ett färdigt spel se ut år 2005, banne mig. Efter en och en halv timme var jag färdig att slänga in spelet i köksspisen. Så taffligt utförande med så mycket buggar och en sådan kretinliknande AI har jag inte varit med om sedan jag vet inte när. Har man ett enormt överseende med allt skräp som inte gallrats bort i produktionskedjan, saknar tillgång till något av de senaste tre Grand Theft Auto-spelen eller bara hittar True Crime: New York City för en spottstyver, okej, kika på egen risk. I alla andra fall, välj ett annat spel. Jag är visserligen nyfiken på hur pc-versionen ser ut, men nu är det ju inte den vi testar.

Jag ska erkänna att handling och utförande faktiskt lyckades växa efter ytterligare några timmar. Här finns diverse uppdrag att ta i den tur man vill, brott att lösa, fordon att testa och så vidare. Du kan utveckla dina färdigheter som slagskämpe, färdas med tunnelbana för att spara tid och visst finns här action och en fortlöpande story, om än simpel. Problemet är att för varje positivt element finns här tre som suger värre än en 3000-watts industridammsugare. Du kanske tycker att det här inte är en inspirerande recension. Det stämmer säkert. Det är nämligen inget inspirerande spel. Varför ska man lägga ut orden på att förklara mer av spelets innehåll då?

Svar: det ska man inte.

Skicka en rättelse