Ubisofts strategibaserade shooter tolkas om för 3DS-scenen och resultatet är inte vad någon väntade sig.

Det är roligt att ha fel. Lagom till premiären av en konsol är det snarare regel än undantag att företag pressar ur sig snabba, billiga och trista konverteringar av gamla spel. I vissa fall har man till och med fräckheten att kalla dem för uppföljare. #Ubisoft fortsätter den förutsägbara trenden till 3DS genom att återuppfinna #Raymans och #Sam Fishers mest älskade äventyr i full 3D. Därför var det med stor skepsis och trött sinne jag gav mig i kast med #Ghost Recon: Shadow Wars. Men, oj, så fel man kan ha. Och, ibland älskar jag att ha fel.

Till en början går det inte att se de kvalitativa spelmomenten för alla klichétyngda träd. Det kalla kriget är på väg att återupprättas i en nära – och mycket rysk – framtid. Den pompösa musiken flödar så gott den kan ur konsolens små högtalare och de ryska toppolitikerna grinar elakt ur de två skärmarna. Ingenstans kan jag ana den glada överraskning jag snart ska vara med om – inte minst när en stolt och dumsnäll amerikansk specialstyrka kallas in för att ordna upp kaoset i forna Sovjet.

Skenet bedrar, det här spelet är roligare än det ser ut.

Historien med sina – ironiskt nog – endimensionella amerikanska soldater och ryska kraftmän lyckas mitt i allt det hopplöst smaklösa växa och bli något av parodier på sig själva. Säkert är det inte tanken men för mig blir den tysta, muskulösa hjälten, hans äldre, kloka sidekick och den omsorgsfulla och – självklart – kvinnliga militärläkaren med tiden lustiga inslag med sina perfekt fyrkantiga hakor och många plattityder.

Men inget hade varit möjligt om inte spelet var så bra på att vara ett, ja, spel. Istället för att ha så mycket gemensamt med andra Ghost Recon – och att falla ner i en bärbar fälla – har utvecklarna kikat på bärbara bravader som #Advance Wars och #Fire Emblem. Sämre förlagor kunde man ha, men Shadow Wars är så pass egensinnigt att det knappast är tal om någon billig efterapning.

Två skärmar är bättre än en

Turordningsbaserad strategi fungerar strålande till DS. Samtidigt som händelseförloppet utspelar sig på den övre skärmen kan den undre fungera som karta och förmedla matnyttig information som hur många steg du behöver för att ta dig igenom den markerade rutan (att svinga sig över staket och vada över vattendrag kostar på) och om du får mer skydd, från till exempel buskar eller byggnader.

När du väljer att gå till attack kan du också se hur stora chanser du har till massiv skada och om det finns fiender i närheten som kan kontra. Det finns rikligt med strategi under ytan och alla karaktärer är noga sammansatta med olika styrkor och svagheter. Trots deras platta personligheter är det just deras specialförmågor som ger striderna karaktär.

Ett färglöst karaktärsgalleri du kommer älska att håna.

Paradoxalt nog lyckas Shadow Wars bjuda på mer action än sina förlagor – i och med höjdskillnader och kontringsmöjligheter – men samtidigt blir tempot lidande. Många uppdrag blir ett evinnerligt tryckande för att ta sig framåt och det är lätt att tappa motivationen när uppdraget i princip är vunnet men man måste trycka, trycka och… trycka. Alldeles för mycket tid läggs ner på att inte göra någonting alls. Synd och skam, för det är ett stort spel med en enorm kampanj och många extrauppdrag.

Det här spelet skulle fungera lika bra till förra generationens DS och från min sida är det en varm komplimang. Djupet i grafiken är helt okej, men knappast något livsviktigt för glädjen. Ghost Recon visar sig att vara något att räkna med i bärbart format och med lite högre tempo kan serien gå en ljus portabel framtid till mötes.

Skicka en rättelse