Splinter Cell till 3DS går vilse i mörkret och av bara farten lyckas det tappa bort spelglädjen.

Vad kämpar vi för? Att spela Sam Fishers 3D-debut är som att famla i blindo – bokstavligt talat. Varje liten ljuskälla tycks leta sig ner på de dubbla skärmarna och gör spionäventyret ospelbart. Hur jag än vrider och vänder på min konsol lyckas jag inte få pejl på situationen och jag hinner tumla nerför en klippa och springa med näsan rakt in i en gevärspipa innan jag tvingas tänka om. Jag står inför ett val. Jag kan vänta till de svarta nattimmarna med att fortsätta eller jag kan bygga en dunkel koja bestående av ett gäng kuddar och en filt. Jag väljer det senare. Det ser roligt ut.

Men bara för att jag kan ana de fuktiga grottgångarna, fartygets alla skrymslen och bankvalvets högteknologiska larm betyder det inte att jag blir en gladare gamer. Den grafiska prestationen är – för att vara finkänslig – tveksam. De grovhuggna och kala miljöerna känns snarare som ett snyggt Playstation-spel från 1998 än framtidens portabla underverk. Någonting stinker och jag tror mig förnimma doften av ett hafsigt hopkok.

Tro inte på bilden. Så här ljust är det aldrig.

Så när synen sviker får jag satsa på att uppleva äventyret med ett annat sinne – hörseln. Det visar sig vara smått omöjligt. Mellansekvenserna är inte textade och med tanke på att högtalarna till 3DS inte gillar att göra så värst mycket väsen av sig får jag ibland gissa mig till historien. Till slut nöjer jag mig med att konstatera att Nordkorea är dumma och USA är hjältar – inget nytt under solen här.

För en nykomling till serien är det svårt att hänga med i alla vändpunkter, då spelet förutsätter att du ska känna till händelserna från förr. Egentligen är det inget konstigt med det; uppföljare ska kunna kräva att du har spelat föregångarna. Men i det här fallet blir det lite kluvet då detta är en 3DS-debut och troligen kommer att locka en skock nytillskott. Antagligen resonerade #Ubisoft som så att det var på sin plats att porta det mest kritikerrosade tillskottet i serien. Fel beslut, om ni frågar mig.

”Förbättrat” sa du?

Det sägs att det här ska vara en förbättrad version av #Chaos Theory. Där är jag och Ubisoft inte riktigt ense. Fast det är klart, om ”förbättrad” är det samma som att låta produktionsteamet gå loss på varenda liten funktion med #Nintendos nya konsol, ja, då kanske vi är överens. Det är rart att de är nyfikna, men samtidigt borde någon ha dragit i handbromsen.

Egentligen är ingen av gimmickarna katastrofala, men de utmärker sig inte. 3D-effekterna är tämligen menlösa. I själva spelmomenten är de svåra att ens lägga märke till. Gyrofunktionen används när du ska kika in genom en dörr och genom att svaja fram och tillbaka med kontrollen kan du få en överblick över rummet och kanske en och annan fördel. Pekskärmen är som en förlängning av knapparna. Genom att dutta runt med tummarna kan du kika på kartan, välja vapen och aktivera mörkersynen (vilket av fler än ett skäl är din bästa vän emellanåt). Men nog kunde teamet ha satsat på att snickra ihop en fungerande kontroll än att trycka in krystad mekanik?

Att sikta, skjuta och göra det bra är en fumlig upplevelse.

Annars har Splinter Cell 3D en fördel som är få förunnat: grunderna för en fantastiskt spännande spionthriller. De finns där och ibland skiner det vackra arvet igenom. Att smyga förbi fiender är många gånger betydligt mer givande än att springa huvudstupa in i dem. Ljus- och ljudmätaren finns där som hjälp och extra krydda så att du inte ska avslöja dig. Att tyst som en mus smyga in i bankvalv, förbi säkerhetsvakter, kameror och genom skarpa säkerhetssystem kan ge tillfredsställelse utöver det vanliga. Men den fina inramningen bryts ofta av att desarmeringsknappen inte vill funka – och som följd blir Sam påkommen. Och jag blir arg. Damn you, kontroll!

Splinter Cells 3DS-debut hade mått bra av mindre gimmickar och mer arbete på fundamentala bitar som en rättvis grafik med bra ljussättning och en stabil kontroll. Istället är resultatet något av ett hopkrafsat teknikdemo. Jag passar.

Skicka en rättelse