Ta en dos Splinter Cell, blanda det med vampyrer och vips har du ett bra spel. Det är åtminstone vad Artoon tycks ha trott då de utvecklade Vampire Rain, men slutresultatet smakar inte alls lika gott som receptet kan få dig att tro.

Hoten mot USA tycks aldrig ta slut i spelens värld, men i Vampire Rain är det faktiskt inte religiösa fanatiker från Mellanöstern utan blodtörstiga vampyrer som orsakar problemen. En grupp av de skräckinjagande varelserna som kallar sig för Nightwalkers håller i skymundan på att ta över supermakten, något de kommer att lyckas med om exakt 908 dagar. Den enda som kan hindra deras framfart är den synnerligen slätstrukna figuren John Lloyd, medlem i en av det hemliga krigets kommandostyrkor och en riktig Sam Fisher/Solid Snake-wannabe.

Utrotningskriget börjar en natt i Los Angeles då det lyckligtvis regnar. Det våta vädret gör nämligen att vampyrernas sinnen försämras vilket är ett måste för att du ska kunna smyga dig fram på hustaken och utföra de allt knepigare uppdragen. För knepiga är de och tyvärr beror det till största delen på dålig spelmekanik och underliga designval från Artoons sida.

Svåra fiender i alla ära

- i Vampire Rain går de till överdrift

Redan i det första uppdraget upptäcker du att vampyrerna i stort sett är omöjliga att döda. Nu ska förvisso fienderna i ett "smygspel" vara av den mer hårdkokta typen, detta för att det ska finnas en anledning att undvika dem, men om en Nightwalker upptäcker dig är du stekt. På spelets senare nivåer får du visserligen tillgång till vapen som gör att du kan eliminera dem om de inte redan upptäckt dig, men det är ändå en svår uppgift.

Att vampyrerna är svåra att döda är dock i sig inte mer än ett smärre irritationsmoment, men i kombination med ett antal andra missar blir helheten lidande. Bland annat är det väldigt svårt att veta om du riskerar att bli upptäckt av vampyrerna eller inte. Det finns visserligen en minikarta där du kan se fiendernas vy, men då de ofta är missvisade blir det tyvärr alltför ofta en fråga om att testa sig fram. Även bandesignen lämnar mycket övrigt att önska med väldigt många dörrar som inte går att öppna och osynliga väggar som gör spelet väldigt linjärt.

Allt är dock inte dåligt och Vampire Rain har sina stunder då det är både underhållande och spännande. Kontrollerna fungerar helt okej och när du väl lyckas smyga dig fram och sätta en kniv i ryggen på en blodsugare är det svårt att hålla tillbaka leendet. Problemet är bara att stunderna mellan dessa ögonblick är på tok för långa för att det ska hålla hela vägen igenom. Inte heller spelets onlineläge hjälper till att höja nivån i någon större utsträckning. Det bjuder nämligen uteslutande på dåliga varianter av de spelformer du stött på i en mängd andra titlar.

Underkänt

- men inte en riktig kalkon

Kan grafiken rädda spelets ära? Det är möjligt, om Vampire Rain hade varit ett av lanseringsspelen till Xbox 360 det vill säga. I den hårda konkurrenssituation som finns idag ser det dock väldigt slätstruket ut, trots att det finns ett par ljuspunkter som det ständigt strilande regnet. Ljudet är inte mycket bättre det med tveksamma röstskådespelarinsatser, som verkligen inte görs bättre av B-skräckisdialogen, och vapeneffekter som lämnar mycket övrigt att önska.

Vampire Rain är verkligen inte ett bra spel. Det har många dåliga sidor och ett antal gånger under min tid med spelet blev jag riktigt förbannad, något som verkligen inte hör till vanligheterna. Trots detta kan jag inte avskriva det som en ren kalkon, för hur irriterande det än må ha varit kom jag ändå tillbaka till det. Kanske beror det på min sjukliga envishet eller min idiotiska jakt efter gamerscore, men det är likväl ett tecken på att det inte är helt genomruttet.

Skicka en rättelse