Den sällsamma föreningen mellan Pokémon-samlandet och Diablo-mekaniken är här. Hurra?

#Darkspore är så mycket Pokémon. Du kommer sitta där och tänka att du ”ska bli allra bäst och bygga upp ett lag”. När motståndet hårdnar så kommer du troligtvis till insikten att du ”ska söka och fånga flest och träna dem var dag”. Eller så gör du som mig – vinkar hejdå till den mediokra hybriden av japanska fickmonster och Diablo-fierat gameplay. Det finns viktigare saker här i livet.

Är du kvar? Har du bestämt dig för att ge Darkspore en chans? Det är snällt av dig för det är trots allt ingen total katastrof. Låt oss börja från början. #Spore var Will Wrights svanesång som lång, trogen och genialisk speldesigner för #Maxis. Och det var ett avskedsnummer som inte riktigt levde upp till sitt goda rykte. Den korta versionen – det var inget nytt #SimCity eller The Sims.

Kaoset är ofta okontrollerat, men det är åtminstone spektakulärt.

Det känns tragiskt att ett helt nytt spel från Maxis inte blir bättre än så här. Och värre ska det bli. Jag kan riktigt föreställa mig hur de desperata dialogerna överlappade varandra i en fruktlös strävan att hitta en ny miljonsäljare: ” Vi gör nåt mörkt. Vi gör nåt coolt.” Säg hej till Darkspore.

I en galax långt, långt borta är läget dystert. De mörka sporerna har spridit sig likt en farsot över planeterna och öknarna, regnskogarna och snövidderna har alla dukat under. Genom att sätta ihop en armé av genetiska hjältar är det upp till dig att få till en intergalaktisk fred.

Insektsinvasion

Den mesta av speltiden går åt till att vandra runt på – mer än lovligt – snitslade banor och hamra på musknapparna och siffertangenterna. Det är Diablo-perspektiv och Diablo-kontroll. Men särskilt intressant blir det aldrig. Planeterna har distinkta teman men bortsett från skilda färgskalor är alla mer eller mindre klonade kopior. Fienderna är insekter. Dina hjältar är insekter. Och jag kommer till insikten att det här inte är särskilt bra. Man kan inte beskylla spelet för att ha en särpräglad stil, men grafiken är åtminstone naivt charmig.

Mellan banorna tas du med till ditt rymdskepp där du först och främst utrustar din trupp med vapen och rustning du har samlat på dig eller köpt. Det unika är att du själv placerar tillhyggena på hjältarnas kroppar och bestämmer vinkel och storlek. På pappret låter det häftigt att bygga upp sitt skräckkabinett. Men i verkligheten handlar det mest om att iklä herr spyfluga en lustig hatt. Eftersom insekterna saknar utstrålning blir det heller aldrig särskilt mysigt att pyssla om dem.

Dina trupper består av tre hjältar åt gången men du kan bara använda dig av en i taget. Med tiden lär du dig fler och fler specialattacker och i takt med att motståndet hårdnar gäller det att välja precis rätt hjälte för rätt ändamål. Slitstarka muskelknuttar, smidiga slagskämpar och långdistansluringar; valet är ditt och det är bäst för dig att du fattar rätt beslut.

Snygga knäskydd.

Jo, du kan spela co-op också. Med en kompis är det hyfsat trevligt men med fyra spelare blir det snabbt ett okontrollerat kaos. Håll dig till en medspelare. Och håll dig borta från PvP. En mot en, alternativt två mot två, möts i holmgångar som vare sig blir roliga eller belönande. Undvik.

Den idé jag gillar bäst med Darkspore är ”kniven mot strupen”-elementet. Genom att ge dig i kast med flera banor i följd ökar du chanserna att få riktigt värdefulla föremål. Du kan bättra på chanserna ytterligare genom att döda 100 % av allt motstånd och hitta gömda skatter. Men om du förlorar går du miste om allt du dittills vunnit. Det gör ont, men glädjen är desto större om du får ett unikt och kraftfullt vapen efter en timmas enveten strävan.

Men vet du? Efter ett tag inser jag att min skara tappra insektskrigare inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Därför vill jag hellre sätta kniven mot deras strupar – tyvärr. Planeterna är monotona och striderna har sina taktiska höjdpunkter, men det stannar vid några få. Detsamma gäller hela spelet.

Skicka en rättelse