Efter det utmärkta Top Spin 4 har Segas arkadtennisspel allt att bevisa. Det kontrar med... en upprepning.

Tennis – en av de svåraste sporterna att göra återkommande spel av. Rör dig rätt, slå tidigt och sikta – spelmekaniken blir inte mer komplicerad än så, och det begränsar förstås variationsmöjligheterna. Men med förra månadens utmärkta #Top Spin 4 visade #2K Sports att den anrika sporten faktiskt kan breddas spelmässigt. Samtidigt drog man åt tumskruvarna på #Sega rejält.

Men #Virtua Tennis 4 bryr sig föga om konkurrenten. Det håller fast vid seriens arkadiga stil med avskalade kontroller, brädspelsliknande karriär och flippade träning. Karriärklättrandet handlar i vanlig ordning om att formge en spelare och sedan skrapa ihop pengar och stjärnor. De senare är ett krav för att få medverka i större tävlingar, och karriären är indelad i säsonger med lätt maskerade varianter av de riktiga Grand Slam-turneringarna som mål.

Quentin Tarantinos nya – en 216 minuter lång Federer-dokumentär med regissören själv som pratglad och taffligt spelad huvudperson.

Vägen dit får spelet att sticka ut, i och med att den som sagt påminner om ett hederligt gammalt brädspel. Du har ett antal dagar (drag) på dig att nå den avslutande turneringen och du tilldelas ”färdbiljetter” som flyttar dig mellan ett och fyra steg framåt. På spelplanen finns olika former av träning, tomma rutor, vilolägen, hemmabaser och negativa händelser. Träningen består av både reguljära matcher och mer udda varianter som att jaga hönsägg, serva fotbollar i mål och spela med bomber. Ett kul grepp, även om det i grund och botten bara handlar om av att sikta och springa rätt.

I hemmabasen kan du köpa coach-hjälp (ger fler stjärnor), vilodagar och slumpbiljetter som ger nya antal steg på dina befintliga färdbiljetter. Flyttsystemet ger spelet en taktisk dimension, men dessvärre grusas den av turinslaget; det är som att spela tärning om vilka träningspass och matcher du kan delta i.

Träning och matcher gör spelaren bättre på områden som nätspel, taktik och slagstyrka. Så småningom kan du specialisera honom eller henne på ett område, vilket ger tillgång till superslag. Ladda dessa genom att spela på ett speciellt sätt, och när det avfyras vidtar en slo-mo-sekvens som lämpar sig ypperligt för att utdela ett särdeles välriktat slag.

Traditionens baksida

Tennisspel brukar lida av att de ganska få kontrollalternativen gör matcherna till en med tiden enformig kamp om att stå rätt för att hinna ladda hårda slag. Top Spin 4 undviker problemet tack vare lite mer komplexa kontroller, och eftersom Virtua Tennis 4 följer tidigare mallar hänger problemet kvar. Alltför ofta avgörs bollen i samma stund som den ena spelaren står rätt och får iväg ett hårt, välriktat slag, och motståndarens enda möjlighet att avbryta det stundande nederlaget är att chansspringa åt ena hållet. Även om slagsystemet belönar den skickligaste spelaren skulle jag gärna sett att skickligheten fått spela ut på fler områden.

Som alla brittiska påfund håller tennisen på traditionerna. Här ett väldigt engelskt exempel - låt 10 pint bitter krympa synskärpedjupetet till två fot.

Spelet har stöd för de rörelsekänsliga kontrollerna Move och Kinect (till skillnad från Top Spin 4 som endast kan köras med PS3:ans Move), men stödet sträcker sig med nöd bortom gimmickträsket. Endast två enskilda spelformer kan köras med kontrollerna, alltså varken karriär eller online. Det beror förmodligen på att styrningen fungerar lite annorlunda; spelaren flyttar sig automatiskt över banan, din uppgift inskränker sig till att skyffla bollen över nät. Dra armen bakåt för att ladda slaget och framåt när bollen anländer (backhand eller forehand spelar ingen roll). För du armen nedåt eller uppåt för under- eller överskruv, och sidledes för att styra riktningen. Ett trevligt styralternativ för otvunget split screen-sugna, särskilt om de redan äger kontrollerna, men långt ifrån några spel- eller kontrollsäljare.

Virtua Tennis 4 har ena foten stadigt förankrad i sin egen historia. Vilket inte nödvändigtvis är av godo – spel åldras snabbt och i vissa avseenden känns Segas alster lika passé som Borgs comeback-försök med träracket i början av 90-talet. Tafflig dialog, återanvända animationer och risiga menyer ger en fadd budgetbismak. Även om det inte är ett direkt dåligt spel har jag svårt att se varför man ska köpa detta istället för den betydligt bättre konkurrenten.

Skicka en rättelse