Har du sett Pitch Black? Nehe… xXx då? Inte det heller… Vet du vem Vin Diesel är? Då ska jag berätta det för dig. Vin Diesel är nog den iskallaste tuffingen som någonsin satt sin fot på moder jord. Han har spelat värsting i såväl The Fast and the Furious som i xXx och Pitch Black, och har även haft en mindre roll i Spielbergs film Saving Private Ryan. I filmkretsar är han onekligen ett hett namn och ska sanningen fram så trivs jag rätt bra med att ikläda mig rollen som denne blankrakade snubbe med stor näsa och svällande muskler. Vin Diesel har nämligen gått och blivit spelbar.

Det hör ju inte till vanligheterna att vi recenserar Xbox-spel här på FZ. Visst fick Halo en del utrymme redan innan det kom till PC och nyligen var en jämförelse mellan PC och Xbox-versionen av Spider-Man 2 på tapeten i vårt artikelarkiv. Men när Uppsala-baserade Starbreeze Studios släppte sitt The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay ungefär samtidigt som filmen med nästan samma namn hade premiär, då kände vi oss helt enkelt tvungna att ta reda på vad våra svenska spelskapande vänner har för sig.

Något rymningssäkrare än Hall

Butcher Bay är bland brottslingar ett legendariskt ställe, känt som den svåraste platsen att rymma ifrån av dem alla, med ett imponerande smutsfritt register över totalt noll lyckade rymningar. Vissa skulle kanske misströsta av att hamna på ett sådant hak, men Vin Diesel har sin vana trogen inget att invända och säger inte mycket bortsett från ett par lugnt framförda kommentarer om vilket helvete han kommer föra med sig. Men vi får nog börja berätta tidigare i historien än så.

De som sett filmen Pitch Black med Diesel i huvudrollen vet vilken karaktär vi pratar om. Riddick är en känslokall mördare som utan några svårigheter har lugnet under kontroll i alla situationer. Han jobbar alltid ensam, han dödar utan att tveka för ett ögonblick och kan inte minst se i nattsvart mörker där vanligt folk famlar i blindo. I Pitch Black fick vi veta att Riddick fått denna gåva inopererad i utbyte mot cigaretter och gentjänster under en fängelsevistelse, men mycket mer än så berättas det inte om detta. När Riddick anländer till Butcher Bay är det i händerna på prisjägaren Johns och utan någon mörkersynsgåva, men vem som helst kan vid det här laget lägga ihop ett och annat och inse var någonstans denna gåva ska uppkomma. Johns lämnar över sin fånge till fängelsechefen Hoxie, som redan från början hyser ett stort förakt mot den beryktade mördare som han nu har i sina händer.

Närstrid ger ett annorlunda djup

Inte helt oväntat är det obeväpnad du placeras i din första cell i det inte alls särskilt hemtrevliga Butcher Bay. Ditt rykte som hänsynslös kollega till liemannen har förstås färdats fortare än du själv och det dröjer inte länge innan du blir kontaktad av andra fångar som vill göra dig tjänster. Redan så här i början märks de scriptade sekvenserna av tydligt och under dina besök i andra celler och runt om på avdelningen kan du få höra andra fångar samtala, se dem träna eller stå på rastgården och röka. Innan du fått tag på ditt första vapen vilket så småningom visar sig vara en shiv, en slags hemmagjord kniv tillverkad genom skarslipning av en upphittad metallbit, så har du enbart dina trogna knytnävar till hands.

Att slåss i korridoren eller ute på rastgården är ingen bra idé, för så fort du ens måttar ett slag i luften så börjar det automatiska försvarssystemet ljuda och du löper stor risk att bli nedsövd om du fortsätter veva. I de individuella cellerna däremot finns ingen övervakning och det dröjer inte många minuter efter ankomsten som du blir ombedd att ha ihjäl din första fiende. Det är svårt att beskriva hur närstridsfighterna faktiskt går till, men det är med stort nöje man som spelare utför dem. Till skillnad från många spel där spelarens syn verkar vara oberörd när man ger sin fiende en rak höger så flyger kameran omkring i det här spelet, får du en rackabajsare över käken så kommer du känna av vart huvudet vill ta vägen och skulle du bli klubbad rätt över hjässan kommer betonggolvet vara allt du ser ett par sekunder framöver. Huvudet och synfältet följer med i varje rörelse din karaktär tar, något som ger ett otroligt realistiskt intryck. Knytnävsslagsmålen i Chronicles of Riddick är helt enkelt underbara. Blodet sprätter ut över väggen för varje saftigt slag du får in och ljudeffekterna är utan dess like. Själv skulle jag nog kunnat springa runt och nita medfångar i all oändlighet om spelet tillät mig.

Fokus inte på bjäffiga vapen utan på bjäffiga strider

Arsenalen i spelet är på det hela taget väldigt klent tilltagen, men det kompenseras av att man inte så ofta behöver använda den. I de delar av spelet där vapen är en nödvändighet känner man sig helt nöjd med de bössor som finns att tillgå, och hur det går till i spelets övriga delar tänker jag, med hänsyn till handlingen, inte avslöja. Ett faktum är i alla fall att såväl pistoler som maskingevär och handgranater finns representerade för ett effektivt avlägsnande av vakter.

En av de många läckra effekter som spelet bjuder på är möjlighet att vända en fiendes vapen mot denne själv. Med hjälp av noggrann timing kan man om man trycker på rätt knapp när fienden försöker göra en närstridsattack med sitt vapens kolv greppa tag i detta, vända det mot fienden och få honom att skjuta sig själv. Många olika sådana manövrar finns, så variationen i animationerna är påtaglig och faktiskt till och med förvånandsvärt stor. Visserligen är metoden inte särskilt ljudlös, men den utgör ändå ett rejält glädjeämne och att få blåsa av en fiendes huvud med dennes eget hagelgevär är lika roande som det är blodutgjutande.

Ytterligare en läcker finess från utvecklarnas sida är att man belagt vanliga gevär med ett säkerhetssystem. Varje bössa har en DNA-kontroll, så att om någon som inte finns med i den centrala behörighetsdatabasen försöker greppa vapnet får man sig en härlig elektrisk kyss istället. På så sätt ställs man ofta mer eller mindre obeväpnad inför en eller flera vakter med överlägsna vapen – ett faktum som helt klart får spelarens sinnen att förbli skärpta tills vakterna är oskadliggjorda.

Grafiken något utöver det vanliga

Den traditionella möjligheten att sätta sig på huk för att utgöra en mindre träffbild finns, men i Riddick i en något annorlunda skepnad. När du sätter dig på huk övergår du i smygläget och ditt perspektiv blir en aning bredare. Befinner du dig i skuggan så kommer dessutom ditt synfält att färgas blått för att indikera att du är gömd och svår att upptäcka.

Men vakterna är inte helt dumma i huvudet, trots att de är ena enfaldiga bevakningssluskar. På sina gevär har de ficklampor och när de avsöker ett mörkt område gör de det lugnt och metodiskt, sakta svepandes sin ljuskägla över alla mörka hörn. Blir du upptäckt sitter du verkligen i skiten, då du kommer vara såväl utsatt som bländad och att försöka dräpa den lysande rackaren blir plötsligt en uppgift svårare än du antagligen från början tänkt dig.

Belysningen i korridorerna, rummen och gångarna är minst sagt dynamisk. Om du på ett eller annat sätt släcker denna, exempelvis genom att skjuta sönder lampan, så blir det inte helt oväntat mörkt – helt mörkt. En vanligt använd taktik från början till slutet i spelet är att mörklägga områden där du så småningom själv ska röra dig och ingen kan nog beskriva nyttan av detta bättre än Vin Diesel själv med citatet ”I am not afraid of the dark. The dark is afraid of me”.

Röstskådisar som kostat mer än ett paket hubba-bubba

Ett gemensamt faktum för såväl filmen som spelet om Riddick är att Vin Diesel, denna oefterhärmliga muskelknutte, inte bara innehar huvudrollen utan även den som producent. Föga förvånande finner vi därför Diesel på tacklistan på flertalet ställen, inte minst som rösten till Riddick. I övrigt går även rapparen Xzibit att återfinna på lönelistan och de insatser som röstskådespelarna levererar är fullt acceptabla, i vissa stunder faktiskt även riktigt bra. I många spel har man mot slutet av spelet hört huvudrollsinnehavaren eller någon som rör sig omkring denna säga samma fras vid så många upprepade tillfällen – en känsla som helt uteblir i Riddick, som tur är.

Extramaterial är inte särskilt vanligt i datorspel vill jag påstå, så när Starbreeze slår sig för bröstet och visar upp bland annat de vackra skisser som gjorts inför och under utvecklingen så är jag en av de första att tacka och ta emot. Principen med extramaterialet fungerar som så att du i handlingen ibland hittar cigarettpaket, vart och ett med en annorlunda kartong och en något fyndig varningstext. Som om inte de fina bilderna på paketen vore nog låser även varje paket upp en bonus, exempelvis en grafikartists skiss på en modell eller en skiss på ett sceneri. Vissa av dessa paket går att hitta (några är duktigt gömda, andra lite väl synliga) och en del får du genom att utföra sidouppdrag eller helt enkelt genom att köpa dem från medfångar.

Sidouppdragen i sig är förstås ingen nödvändighet – tvärtom, har du bråttom kan du hasta igenom det i övrigt rätt så korta spelet väldigt fort. Men ett varningens ord bör utfärdas för om du inte tar chansen och försöker göra alla uppdrag, då missar du en hel del skoj, bland annat ett par riktigt härliga knytnävsslagsmål.

När mörkret kryper sig på

Fastän filmen som just nu rullar på biograferna i landet fått ett ganska halvdant mottagande är Xbox-spelet verkligen något att räkna med. Uppsala-baserade Starbreeze har satt ner foten ordentligt och visat att de kan konkurrera med vilket spelutvecklarföretag i världen som helst, något som förstås är väldigt roligt för undertecknad som svensk spelskribent att kunna härleda. Så här i efterhand, efter att ha gått min beskärda del av duster mot personalen i Butcher Bay-fängelset, kan jag bara konstatera att det är synd om de som inte har en Xbox och att vi alla borde hålla tummarna för att en PC-version kommer så småningom. För att inte nämna att jag förstått hur mycket trevligare det hade varit för oss alla om Tony Olsson och hans kumpaner satt på Butcher Bay och inte på Hall.

Skicka en rättelse