#Fable III, för dig som inte spelat det på konsol, är ett rollspel med storslagna ambitioner. Peter Molyneux och hans #Lionhead gör ett spel där du inte bara tvingas ta svåra beslut, utan även leva med konsekvenserna av dem. I den tredje delen i serien börjar du som prins eller prinsessa, andra arvtagare till konungariket Albion som för närvarande styrs av din inte så lite psykotiska bror.
Saker och ting går förstås fort överstyr, och snart finner du dig själv i fronten för ett uppror mot brorsans maktapparat medan du samtidigt försöker hjälpa det folk du en dag ska leda. Och så står du där efter en ganska lång resa: äntligen kung eller drottning över hela Albion. Det är här de flesta spel skulle ha slutat, men i Fable III har du fortfarande en tredjedel eller så kvar att spela. Och nu tvingas du fatta svårare beslut än någonsin tidigare och måste leva med mycket större och mer förödande konsekvenser. Det är lite udda, smått genialiskt och väldigt fängslande.
Drottning eller inte – du går inte ut klädd så där, unga dam!
Det som inte är lika genialiskt, men minst lika udda, är det sätt på vilket du interagerar med innevånarna i ditt rike. Precis som i tidigare Fable-spel umgås du med dem genom ett högst abstraherat system där du nu väljer mellan tre eller fyra alternativ – oftast elakt, snällt och roligt. Vissa människor gillar att du skämtar med dem, men de flesta blir du lättast vän med genom att vara snäll. Eller så kan du hota dem till att lyda eller till och med frukta dig genom att vara elak, båda varianterna funkar lika bra. Det fåniga är att detta sker genom överdrivet långa handslag, spontandans, bombastiska fuck-you-gester eller rapande i folks ansikten.
Kunglig kiss-och-bajs-humor
Det kanske allra märkligaste är att Lionhead faktiskt lyckas pussla ihop kiss-och-bajshumorn med ett seriöst rollspel om episka skeenden i hela kungariket. Personligen kan jag inte sluta spela förrän det är över och måste bara samla på mig varenda liten silvernyckel och oförskämd trädgårdstomte (fråga inte) innan jag är nöjd. Jag köper den extremt fåniga abstraktionen av mänskliga förhållanden bara för att storyn är så överväldigande och medryckande. Lysande röstskådisar som John Cleese, Simon Pegg, Ben Kingsley och Stephen Fry bidrar också till att jag verkligen bryr mig om vad som händer med de jag möter på vägen och inte vill svika dem när jag väl fått makt att styra och ställa.
Här skriver jag förstås enbart om Windows-utgåvan av Fable III. Men skillnaden är i praktiken knappt märkbar. Nyheterna i själva spelet är ytterligt få: ett hardcore-läge där du inte längre regenererar hälsa om du håller dig undan en stund i striderna och möjligheten att höja upplösningen för att uppleva Albion med en helt ny skärpa, vilket förvisso är trevligt. Samt givetvis helt nya kontroller om du inte har någon gamepad.
Du behöver inte vara snäll mot folk. Här påpekar jag humorn i herrns hatt.
I PC-versionen styr du din hjälte med WASD-tangenterna som vanligt, och flyttar kameran med musen. Det är lite sladdrig känsla i kamerakontrollen (precis som i konsolversionen), men det gör inte så mycket eftersom spelet hjälper till med att sikta med skjutvapen och magier, och du slår oftast på närmaste fiende när du använder svärd eller klubba i närstrid. Genvägar till dina helande drycker och specialprylar hittar du nu på F-tangenterna och du byter mellan närstridsvapen, skjutvapen och magi genom att snurra på mushjulet (vilket inte är lika smidigt, men funkar okej). Du trycker också på en musknapp för att attackera, eller håller in den för att bygga upp en kraftfullare specialattack.
Skillnaderna är alltså nästan uteslutande tekniska. Om du redan har spelat konsolversionen är det ingen större idé att köpa Fable III även på PC om du inte absolut känner att du vill rapa och handskaka dig igenom spelet en gång till, fast i lite högre upplösning och med lite, lite svårare strider. Men har du inte spelat det förut är det här ett måste. Visst, det brister i utförande lite här och var, men du får ändå en storslagen resa genom en fantastisk värld som du absolut inte bör missa. Peter Molyneux försöker skapa det perfekta spelet om konsekvenser, och i mina ögon är det här väldigt nära det målet.
