Dirt 3

Kameran sveper sakta över startlinjen. Strax ska bilen vråla iväg ut på klaustrofobiskt tajta vägar. Ivrig att komma iväg trycker jag på alla reglage – gas, broms, rattknappar – men introsekvensen ger ingen pardon, kanske för att den är en laddningsskärm som låtsas vara något annat. Blicken vandrar otåligt över scenariot och fastnar i ett tomt hjulhus – ingen motor, ingen mekanik, bara texturer det inte var meningen att någon skulle se.

Vi lämnar det symbolladdade tomrummet för ett ögonblick och tar det från början. #Dirt 3 är den åttonde instansen av #Codemasters rallyserie (debut redan 1998 med #Colin McRae Rally). I de senare delarna har standarddisciplinerna rally och rallycross utökats med moderna tävlingsformer, och i årets upplaga står gymkhana för förnyelsen. Det är olika former av trickkörning som går ut på att utföra delmoment (drifta, spinna, hoppa, göra donuts och liknande). Ibland ska bestämda trick utföras på tid, andra gånger är det upp till dig att tricksa fritt i en tidsbegränsad poängjakt. En sorts bedömningsbilsport som ställer körskicklighetens mer intrikata aspekter på svåra prov.

När Codemasters demonstrerade spelet i Stockholm i april lovade en pr-människa mer rally och mindre attityd. Karriären hinner bokstavligt talat inte börja (en icke skippbar cutscene avslöjar att rally, det handlar minsann om att köra snabbt) innan det första överentusiastiska ”Awesome!” avrättar löftet. Men rally får jag förstås köra, karriären börjar på finska skogsvägar och kartläsarens distinkta guidning gör min framfart aningen mindre livsfarlig.

Att hålla bilen på vägen kräver sin chaufför. I grundutförandet svarar styrningen för mycket, framförallt med handkontroll (ratt funkar förstås lite bättre), men det räcker gott med smärre ändringar (av t.ex. diffaxeln) av de ganska få justeringsalternativen för att kväsa flängigheten. Och då blir Dirt 3 en njutning. Körkänslan har en lätt arkadanstrykning med nervig respons och bra fartkänsla. Ha kameran i bilen, med bakifrån-vyn försvinner en del av fartkänslan.

Utan att följa verklighetens regelverk fullt ut (bilarna voltar till exempel väl enkelt) gör fysiken sitt jobb med äran i behåll. När du råkar ut för ofrivilliga besök i naturen kan du backa tiden tiotalet sekunder och försöka igen. Som mest kan flashback, som funktionen kallas, användas sex gånger per lopp, men de du inte använder höjer dina ”ryktespoäng”. Dessa samlas också in genom bra placering och att uträtta enkla delmål som att nå en viss topphastighet. Poängen är en sorts level-system som låser upp bilar, banor och utsmyckningar utan att man behöver ägna det någon större tankeverksamhet – det räcker att köra bra.

Osammanhängande

Karriären är en splittrad historia där de olika spelformerna (rally, rallycross, gymkhana, trailblazer, pickup-rallycross med mera) varvas hejvilt. Ett delmoment har ett par tre undermoment med en handfull lopp och en final vardera. Bra körning ger poäng som sedemera öppnar finalloppet, varefter nästa delmoment pockar på uppmärksamheten. Rörigt, och vad värre är att man måste köra sånt man kanske inte gillar eller behärskar. I mitt fall gymkhana-disciplinerna; jag charmas föga av kravet att fixa tiotalet trick när det krävs fem omstarter bara för att planera i vilken ordning de ska tas.

En struktur byggd på de olika disciplinerna hade gjort karriären roligare, och fånigheter som att sladda ner pappfigurer borde ha stannat på ritbordet. För även om omväxling förnöjer saknar jag sammanhållningen, att nöta mig bättre på ett delmoment åt gången, lära känna bilarnas egenheter och känna hur kunnandet växer efter varje avklarat lopp. Dirt 3 ger mig aldrig den chansen, utvecklarna har för många alternativ och istället för att utnyttja deras respektive styrkor smetar de ihop allting till en helhet som blir svagare än sina beståndsdelar.

Det förvånar att Codemasters, med så stor erfarenhet i genren, inte når en starkare helhet än så här. Ta bara bilparken: en guldgruva bestående av 60- och 70-tal, pickuper, grupp B-bilar och nutida rallykärror, men som inte alls utnyttjas till fullo. Poängen rasar in och nya kärror vinns, men deras köregenskaper är ofta lite för lika för att de ska sticka ut från sina klasskamrater. De ska dock ha plus för att du äntligen kan lira splitscreen med en kamrat, såväl på konsol som pc, och onlineläget låter dig köra de olika spelformerna med och mot kött och blod.

Sett till själva bilkörningen ger spelet underhållning av hög klass. Men det tar inte vara på potentialen, utan slarvar till sig kritik i onödan, som få länder och scenarion, återanvändning av banor och virrig struktur. Klokare designbeslut hade minskat betydelsen av det symboliska tomrummet under karossen. När jag läser igenom min text inser jag att de många kritiska synpunkterna mer beror på besvikelse över missade chanser än att det är dåligt. För Dirt 3 är verkligen inte dåligt, det är bara inte så bra som det hade förtjänat.