Med ovanstående resonemang i minnet kunde detta blivit ett fantastiskt spel. Nu blev det något som, förvisso späckat med humor, härlig attityd och delikata omgivningar, i grund och botten inte är mer än ett actionäventyr med plattformsinslag.

Sällan har väl ett namn passat så väl in på ett företag som på Oddworld Inhabitants. I deras spelserie om Oddworld är det helt enkelt inte meningen att du skall springa omkring bland vanliga människor i en modern, fotorealistisk stadsmiljö. Här är det skruvade temat underförstått och därmed logiskt. Lika naturligt som att en antihjälte kan se ut som en korsning av en get och ett lejon.

Det senaste alstret i serien är titulerat Oddworld: Stranger’s Wrath. Det är fantasifullt, förstås. Utspelar sig i en fagert uppmålad värld, fylld av härlig cynism, western-stuk och en charmigt elak huvudfigur. Ändå lyckas det inte imponera så som många trott. Kanske vi haft för stora krav? Måhända var det krasst och närmast elakt av oss att blicka upp mot den piedestal där merparten av utvecklarnas tidigare produktioner kvarlämnat byggstenar att montera det nu anlända spelet med. Spelet vars mustiga skärmdumpar vi låtit oss förföras av länge nu. Men vi skall inte gå händelserna i förväg. Det här är bra. Bara inte fantastiskt. Vem som nu i ärlighetens namn har rätt att begära det bara för att tidigare storhetstitlar förpliktigar?

Eat your heart out, Clintan

Oavsett den näpna och oskuldsfulla exteriör vi möts av är det här långt från Det lilla huset på prärien eller Bröderna Cartwright. (Jag struntar i om ni bara minns repriserna – det är essentiell, kulturhistorisk allmänbildning vi talar om!) Vår hjälte är nödvändigtvis inte alls den räddare de kacklande invånarna hoppas på. Han gör vad han behöver för att överleva, i stort sett oavsett vem han behöver meja ner på vägen. En slev av vardera Wolverine och Clintan ligger nära till hands som jämförelse. Att man egentligen inte vet riktigt vad Stranger är blir av underordnad betydelse. Han är hård, han är cool och tar ingen skit från någon.

Stranger är alltså en prisjägare. Så långt inga frågetecken. Såvitt vi vet reser han runt i jakt på elakingar för att hålla malen borta från plånboken. Tidigt i spelet förstår vi att vår favorit i bredbrättad hatt har vissa fysiska åkommor, och att han/vi förr eller senare kommer behöva krypa upp på operationsbordet. Till detta behövs dock ordentligt med sedlar, vilket förstås rätar ut de resterande frågetecken som fanns kvar. Storyn i sig är inte djup som Marianergraven om man säger så, men den kompletteras av mycket annat. Sarkasm och humor i symbios paras med ett ton kreativitet och mer eller mindre sällsamma karaktärer. Allt rundas av med högvis med action. Mellan varven matas vi också med mycket läckra mellansekvenser, allt för att höja stämningen en smula. För stämning finns det gott on. För att inte tala om djur.

Charmig action och motvillig kritik

Stranger är inte din sedvanligt tafflige likviderare. Nej, han sköter vapenhanteringen med stil. Inga ljudliga hagelbrakare här inte. Istället kutar han runt med ett dubbel”pipigt” armborst. Ammunitionen är – förstås – levande djur du letar upp i det vilda. Här finns dina explosiva fladdermöss, spindlar vars nät håller fienden fången och en hel del annat. Innovativt? Tvivelsutan. Kul? Ja. Kul i längden? Tja, varken eller egentligen. Det blir exempelvis onödigt mycket hoppande in och ur menyer då ammunitionen ofta tar slut eller du tvingas alternera för att fånga dina byten, döda eller levande (förstås – igen).

Skurkarna får du information om i din lokala bounty store. Det stör också varje normalt funtad spelare med ett uns kritik i sig att spelet är så ruggigt linjärt. Medelst en blandning av FPS och plattformsinslag tar du dig fram i vildmarken (såväl i förstapersons- som i 3D-vy). Men du ges aldrig några val utan tvingas blunda och hålla hårt i den spända röda tråden hela tiden. Efter ett tag blir det litet som att bländas av en falsk yta. Hur vacker den än är krackelerar den när man insett att innehållet inte är lika kvalitativt. Stranger och hans vrede kastas hela tiden mellan två sidor av myntet. Å ena sidan dras man gärna med in i Oddworld-världen, där den läckert färggranna omgivningen, röster och karaktäristiken imponerar. Ljud och ljus likaså. Å andra sidan måste man säga att spelandet blir väldigt repetitivt. En bit in i handlingen inser man att det förmodligen ”inte blir mer”. Man jagar rätt på ett par bovar, köper sig en uppgradering eller två i en affär, blir serverad en läcker filmsekvens och drar sedan vidare. Det är ett alltigenom berömvärt, bitvis härligt försök, men det håller bara till viss del.

Kravlös Oddworldfantast? Köp. Kräsen? Låna.

Jag har försökt att inte förringa utvecklarnas ambitioner. Djupt där inne vill de garanterat inget hellre än att glädja oss och kanske tjäna en slant på vägen. Lorne Lanning och hans kompanjoner lyckas måla upp ett eget universum, befolkat av udda varelser. De fyller spelet med skön dialog, trevlig humor och ett lättsamt spelande som för spelaren framåt (om än på ett uppenbart linjärt sätt som sagt). Tänker man inte till för mycket kan man lätt sitta ett tag med spelet om så bara för jargongens skull. Men man har tappat ett par elementära saker på vägen, kanske bortkollrade i sin iver att ständigt överraska. Upprepning och begränsning är inga trevliga ord att få upp i huvudet när man författar en recension. Men de kommer som ett brev med restskatt på posten. Man befarade att så skulle vara fallet men hoppades ändå att man skulle klara sig. För att nå den där wow-känslan som kan vara rätt så diffus, skulle spelet ha varit betydligt mer varierat. Det skulle ha varit bredare, exempelvis innehållit fler moment. Man kunde ha strävat efter att inte få spelaren att känna sig som vandrande längs en snitslad bana. Man kunde ha fört in fler stödkaraktärer i form av biroller. Exemplen är många.

Kontentan blir således, att är du ett ohejdat Oddworld-fan, alternativt älskar humorfyllda actionäventyr förlagda i udda miljö, spring och köp. Här finns en del att hämta om du inte har alltför stora krav. Men känner du en viss tvekan efter att ha läst färdigt denna text, överväg om du verkligen skall lägga 600 moolah på det här.

Varför inte testa något annat i samma stil? Med något år på nacken kan du säkert fynda på, säg Armed & Dangerous? Det hade jag gjort.