Ett österländskt rollspel med idéer från väst och dubbel spelglädje för pengarna räcker en bit, men inte riktigt hela vägen till stjärnorna.

Varje historia har en början, en mitt och ett slut – men inte nödvändigtvis i den ordningen. Att hoppa in i #White Knight Chronicles II känns snarare som att vända blad än att plocka upp en helt ny bok. Samtliga karaktärer, deras utrustning och ranking kan tankas över från originalet #White Knight Chronicles och trots att det har hunnit gå ett helt år sedan den första delens dramatiska händelser är känslan att berättelsen snarare fortsätter än att den börjar om.

Visst, vi får en kvick resumé om prinsessans kidnappning, bakgrundsfakta kring det lika uråldriga som effektiva vapnet (även känt som ”white knight”) och vilka huvudpersonerna är. Men sammanfattningen är snabbt över och en del spelare kommer påbörja äventyret i det västra kungadömet med få svar men desto fler frågetecken. Men här har #Level-5 tänkt till och kläckt den lika briljanta som givmilda idén att släppa originalet i en förfinad utgåva på samma blu-ray-skiva. Med en sådan fantastisk present är det svårt att vara på dåligt humör. I en tid när spelföretagen anklagas till höger och vänster för att mjölka sina serier framstår presenten som ett piggt inslag. Själva äventyret är däremot lite tröttsamt.

På ytan är det ett sällsynt vackert rollspel.

Missförstå mig inte; jag gillar White Knight Chronicles II. Det är rollspel som inte skäms för sina japanska rötter men som samtidigt vågar låna inslag från väst. Karaktärseditorn i början skulle exempelvis göra de flesta amerikanska och europeiska sagoberättare gröna av avund. Men historien som berättas har jag hört tusen gånger tidigare och den actionfyllda kampen har gjorts förr (och bättre) i #Final Fantasy XII.

Låt oss dröjas kvar i stridens hetta en stund. Något som är lätt att tycka om är hur enkelt det är att ta till sig. Varje karaktär har en mängd olika rutor där du kan placera olika egenskaper (det finns mycket av den varan) och trots att du bara styr en av kämparna sköter sig alltid dina AI-styrda medspelare exemplariskt. Men jag märker snabbt att de olika förmågorna inte gör så stor skillnad och samtidigt som striderna är lättillgängliga är de också lite för – just det – lätta. Du kan bygga spektakulära combos, med vad hjälper det när gammal hederlig ”button mashing” löser det mesta? Striderna tenderar att bli särskilt enformiga när du frammanar den stora vita riddaren.

Som en saga

Ytan låter däremot inte skämmas för sig. Miljöerna är sagovackra och trots att vi också sett de porlande bäckarna och pampiga borgarna tusen gånger förr så ser jag dem gärna igen – speciellt när de är så här vackert paketerat.

Men egentligen är det bara en kuliss. Bortom de höga alptopparna och grönskande dalgångarna finns en värld som inte berör riktigt så djupt som jag skulle önska. Karaktärerna är exempelvis som klippt och skurna ur vilket japanskt äventyr som helst. Visst skapar du en av dina hjältar, men han/hon är någon du ser i bakgrunden och som inte spelar någon roll. Som rollspel betecknat är spelet dock klart godkänt och stundtals riktigt fängslande. Det finns mycket RPG-nördigt att fördjupa sig i med extra uppdrag och vidsträckta områden. Problemet är snarare Level-5:s arv.

Under Playstation 2-eran producerade teamet tre av sin tids mest underskattade rollspel. Jag pratar om #Dark Cloud, #Dark Chronicle och #Rouge Galaxy. Det var fantastiska världar som byggdes upp – många gånger av oss själva – och trots att historierna var blåögda och naiva lyckades de alltid träffa rätt känslosträngar. #Square Enix blev uppenbarligen så imponerade att de lät Level-5 utveckla de två senaste delarna av Dragon Quest, Japans i särklass käraste rollspelsserie. Med ett sådant förflutet borde White Knight Chronicles II räcka ända till stjärnorna, eller?

Striderna har ett tacksamt djup, men inte tillräckligt med tuggmotstånd.

Nja, spelet fastnar i trädtopparna, men det är gott så. Jag kan visserligen sakna att Level-5 tonat ner många element som gjorde deras spel speciella, särskilt vapenmodifieringen och chansen att mejsla ut sina världar. De finns till viss del kvar i, men inte med samma självklarhet och charm som tidigare. Online-läget kan jag dessvärre inte säga så mycket om då PSN fortfarande behagar strula. Men premissen är att du med din egensnickrade hjälte slår följe med andra spelare och löser diverse uppdrag. Och, icke att förglömma, här kan du fortfarande bygga upp din alldeles egen stad.

Så samtidigt som jag gnäller över en del måste vi komma ihåg att detta är ett oändligt storslaget och roligt äventyr med flera välgjorda detaljer som kommer att glädja många under det annalkande sommarlovet. Dessutom är det dubbel speldos för pengarna. Det är inte fy skam.

Skicka en rättelse